Shame of Thrones

Karin Lundin är en av de biblioteksstudenter som skriver krönikan Bibblotisdag här på ergo.nu.

Topp tre: fantasy med bättre genustänk än George R. R. Martin

1. Engelsforstiologin, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
2. Berättelsen om blodet, Anders Björkelid
3. Black Magician-trilogin, Trudi Canavan

Mer av Karin Lundin:

2014-05-19: En plats i helvetet för bokgömmare

2015-04-14: Kampen om kursböckerna

2015-03-10: Den ständiga filmbesvikelsen

2015-02-03: "Läser män mer klassiker än kvinnor?"

2014-12-09: "Du läser väl bara tjejböcker?"

Alla bibliotekskrönikor hittar du här: Bibblotisdag

Det finns tillfällen då jag önskar att jag inte var feminist. Det skulle göra det så mycket lättare att njuta av de flesta typer av populärkultur. George R. R. Martins Sagan om is och eld är typexemplet på den kategori böcker som får mig att önska om jag kunde ta av mig de där feministiska glasögonen och bara ryckas med i den annars fantastiska berättelsen. Kit Harrington, som spelar Jon Snow i tv-serien, talar sig ofta varm om vilken feministisk serie det är, att det finns så många starka kvinnliga karaktärer. You know nothing, Kit Harrington. Tillåt mig att bli lite gnällig. Jag tror att anledningen till att Sagan om is och eld tolkas som feministisk är att den befinner sig i dåligt sällskap. Den mesta fantasy och science fiction som har blivit känd för en bredare publik klarar knappast Bechdel-testet och vi är många som ställt oss frågan hur de förökar sig i Midgård. Att det överhuvudtaget finns kvinnlig representation i Martins böcker är därför något som gärna applåderas. Men som den bitterfitta jag är räcker inte det för mig.

För det första, kan författare snälla sluta skriva ”starka kvinnliga karaktärer”? Journalisten Sophia McDougall skriver att de starka kvinnliga karaktärerna ofta är väldigt endimensionella. Medan de manliga karaktärerna får vara komplexa och ha en mängd olika egenskaper får de kvinnliga karaktärerna bara vara starka pappfigurer. Dessutom, som författaren Mats Strandberg har påpekat, att tala om ”starka kvinnor” är som att utgå ifrån att kvinnor per definition inte är starka.
”Men Brienne!” ropar du, ”tycker du inte ens om Brienne?”. Nej, inte ens Brienne, den coola kvinnliga riddaren, vinner mitt godkännande. Jag gillade henne i början men har nu börjat misstänka att Martin skrev in henne som ett feministiskt alibi så att han kan fortsätta med att ohämmat krydda sitt språk med ord som ”cunt”, ”teat”, ”crone”, ”wench” och ”whore”. Jag köper inte att han skriver såhär för att han berättar genom en viss karaktärs synvinkel. Det är gott om målande beskrivningar som ”The air was moist as the maiden’s cunt” även när han skriver ur de kvinnliga karaktärernas perspektiv. Och prata inte ens om sexskildningarna om du inte vill få mig att börja hyperventilera av ilska.

Så vad är lösningen? Att helt undvika Sagan om is och eld och annan populärkultur som inte är tillräckligt PK för min smak? Nej, naturligtvis inte. För det första så skulle det kraftigt reducera det populärkulturella utbudet och inte ens jag orkar med att enbart konsumera seriös feministisk finkultur. För det andra så är nog de flesta böcker problematiska på ett eller annat vis. Dorian Gray’s porträtt – skildrar homosexualitet i viktorianska London på ett förhållandevis öppet sätt men innehåller också antisemitiska beskrivningar. Jane Eyre – betraktad som en feministisk klassiker men ganska obekväm läsning ur ett postkolonialt perspektiv.
Framför allt: om jag skulle sluta läsa George R. R. Martin så skulle ju det beröva mig nöjet att skriva arga krönikor om honom.