Läser man marknadsföring och andra kurser som rör kundrelationer och allmän PR, får man ofta höra att det är viktigt att folk känner att man kan identifiera sig med varan. Genom det skapar man en trogen kundkrets osv. 

Jag tycker att det är fantastiskt kul när man kan appilcera teorin på verklighet, och därför brukar jag försöka analysera mitt egna beteende utfrån teori.

Bortsett från det magiska håret och diverse andra utseendemässiga faktorer, identifierar jag mig med Jess i New Girl. Orsak, se nedan.

"I don't jump in the potatoe sack with the first potatoe i meet, with diabethes" . Oklart? Nej. 

/Hedvig

..är att jag har gjort en liten spellista för att muntra upp i det fabulösa vårvädret.

Fungerar även i regn.

/Hedvig

Lagom aktiv med skrivandet på senaste tiden. Skulle kunna skylla på Valborg, vilket jag också gör, men även på lite lätt tidsbrist. Vilket egentligen inte är sant, eftersom det är när iCal mer liknar färg- och sprutkaoset på stockens galopp, som jag skriver som mest. Men ändå, skrivit för lite.

Har inte riktigt möjlighet att producera några storverk nu heller, dock tänkte jag dela med mig av två ämnen jag planerar att skriva om inom en snar framtid:

1. Saker som händer när man är kär

Elsa Billgren, vars blogg jag för övrigt anser vara som en cider, man tycker alltid att det är en så himla bra idé att köpa, men när man druckit en klunk inser man hur jävla för sött det är, och går tillbaka till en något avslagen öl, typ Peter Morath. I alla fall, Billgren skrev ett liknande inlägg för några dagar sen, och det var så mycket som inte kom med! Jag tänkte alltså komplettera.

2. Berätta om en katt 

Jag har börjat fundera på att skaffa katt. En katt som inte tycker om mig så värst mycket. En katt som mest tycker om sig själv och kan sitta på mitt fönsterbläck och ba kolla på mig på morgonen typ "idag igen? verkligen? patetiskt..." Jag tror vi skulle trivas ihop. Det är alltså den potentiella katten jag ska berätta om. 

Jag tror det här var en så kallad "cliff hanger". Och med tanke på hur extremt rafflande ämnen jag kommer skriva om förstår jag att ni ba toksubscibar mig på facebook för att följa när uppföljningen kommer! *dör lite själv av spänning* ..eeh...

/Hedvig

Jag har skrivit dagbok sen första gången jag träffade någon jag blev förblindat kär i. Jag var 13 år och trodde att jag skulle gifta mig med honom. Under ett år skrev jag i en blå bok bara om honom trots att jag under detta år faktiskt inte träffade honom. Vi träffades under sommaren, en blixt slog ned. Jag är fantastisk på att fantisera. Jag fantiserade under ett år om olika scenarior, tillfällen då han skulle stå framför mig och avslöja sin kärlek till mig. Det hände liksom aldrig och jag blev så småningom väldigt kär i någon annan. Han var lika kär i mig, vi var tonåringar och sprutade hormoner och känslor. Vi älskade, bråkade och lovade varandra den dagen det tog slut att vi skulle träffas tio år senare för att gifta oss. Vi var ju ämnade för varandra. Han var ouppnåelig. Den populära snygga killen som alla ville ha och som jag fick. Dödsförälskad och jag sade ett flertal gånger att för den människan skulle jag dö för. Han var min bästa vän och mitt livs kärlek. Just då. 

Men kärlekar kommer tydligen och går trots att vissa lämnar tydliga avtryck, eviga spår värda att värna om. Andra ska glömmas, sådana som aldrig riktigt tog en på allvar som aldrig respekterade, som behandlade en illa. Och där ska inte heller åren få ha sin gång, att glömma, men att aldrig riktigt förlåta för det finns det inte alltid skäl för.

Under alla dessa år smattrade mina tangenter och pennor. Jag skrev dagbok överallt, på datorn, i små skrivböcker som lades i en liten blommig låda. Det handlade alltid om killar. Det fanns ju alltid så mycket att säga om dem. De fattade ju aldrig, jag förstod mig aldrig på dem eller så förstod de sig inte på mig. Eller så tyckte jag bara att det var minnen värda att skriva ner, minnen om olika förälskelser eller bara inhoppare som man hoppades bli betuttad i trots att man från början insåg att det inte går att vara med någon som stavar längtar med k.

Jag skriver inte dagbok längre. Har inte gjort på ett antal månader. Det finns liksom ingenting att skriva längre. Inga frågetecken att reda ut, inga djupa analyser att föra. Jag behöver ingen terapi, behöver inte lösa världsproblem eller såväl bara mina egna.

Det behövs inte. Världen övertygade mig. Jag är numer lyckligast på hela denna jord. Jag lovar. Nuförtiden kan jag komma på mig själv med tårar i ögonen för att jag inte kan förstå att det är sant. Gråter av lycka, gråter ibland av rädsla men jag vet att det är känslor som är bra att känna. Att titta på någon och känna övermäktiga känslor. Någonstans måste jag ha gjort rätt för mig för att vara värd detta. 

/Bella

Så här gör man tv in tha USA:

The preezy of United Steezy och Jimmy Fallon slow jamar nyheter. Det är briljant i hela sitt oklara koncept. Får mig att tänka på hur något liknande skulle kunna göras i Sverige. Kan dock inte bestämma vilken konstallation som skulle vara (o)naturlig.

Vad som vore fett:

 + +

Vad som skulle skapa direkt obehag:

 +  +

/Hedvig

På Debatt diskuterades huruvida kommuner ska ta emot ensamkommande flyktingbarn eller inte. Problemet är åter en gång pengar. Resurser. Efter debatten åker samtliga debattörer och åskådare hem till sitt. Till sina fina och hemtrevliga villor eller lägenhetskomplex med 15 platt-tv, lika många datorer, porslin från Villeroy & Boch, hemmagjord müsli och lyckliga barn.

Men det finns inte resurser för att ta emot barn vilka mist sin familj i krig och står helt ensamma på jorden.

Det är sorgligt hur vi lägger allt ansvar på staten istället för att säga tack och hej till individualisten och ta eget ansvar. Resurser finns. 

Varför ska vi gömma oss bakom konstaterandet att Sverige redan tar emot fler flyktingbarn än andra länder i Europa? Har det någon betydelse om det fortfarande finns behov? 

/Bella

Gick till eko, klarblå himmel. Några småmoln, men det gör inte så mycket.

Tänker sommar och vita linnen.

Ja gud ja!

/Hedvig

Just nu, i denna sekund, diskuteras på kurs i Retorisk analys A, "den retoriska situationen". 

Hur skapar man ett forum för åsikter? Vem äger makten i diskussionen? Vad gör en diskussion? Är det publiken eller talaren som betsämmer innehållet i talet? Värderingar vs. innehåll. Diskussion, diskussion, diskussion! Hets!

Lärare: -Hur skulle ni.....vem....retoriska situationen...vems sida skulle ni välja? (Bitzer vs. Vatz för insatta)

Klassen: -..................

Lärare: -...........................ja.....

Klassen: -......................

En retorisk maktkamp pågår just nu i klassrum Eng6-0031. 

Spänning är obefintlig.

FYI, vi läser en kurs i att uttrycka sig. Älskar när teori och praktik smälter samman ♥

/Hedvig

Just nu följer hela Norden rättegången mot terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. En sinnessjuk människas vidriga verk ska granskas och bedömas. En massmördare och terrorist ska ställas till svars för sina handlingar. Offren och anhöriga ska få upprättelse, även om den upprättelsen aldrig kan ge 77 ungdomar livet tillbaka.

Det är otroligt viktigt att media rapporterar om händelsen, om rättegången och om de anhörigas ilska. Alla har olika sätt att hantera det ofattbara. Tv, tidningar och internet är självklara och viktiga kanaler för nära och kära, sörjande och förbannade, att samlas runt och känna att man inte är ensam i sitt hat, i sin sorg eller i sin saknad. 

Men, vad som gör mig lite trött, är den påklistrade naiviteten från medierna. Hur många gånger har vi inte läst headlines i stil med "han är stolt över sitt verk" "Massmördaren: sinnensjuk" "Terroristen visar inga tecken på ånger"

Vad det NÅGON som trodde något annat?

Var det någon som faktiskt trodde att en person som så noga planerar ett terrordåd, spränger byggnander och kallblodigt mördar ungdomar skulle få dåligt samvete och anse sig ha gjort fel?

Anders Breivik satt inte i rätten och grät över sina handlingar. Han blev så rörd över propagandafilmen han själv spelat in, att han fäller en tår. 

Det här jävla aset sitter och gråter över sin egen sinnessjuka förträfflighet, och det blir en nyhet. På förstasidan.

Det är ingen nyhet att hans tal i rätten upprör känslor, det är en självklarhet.

Vad som inte är en självklarhet är att diskussioner om och arbetet för jämställdhet, demokrati och solidaritet tagit fart igen. Ord som vi tidigare tagit för givet men som Breiviks avsaknad av, hjälpt oss förstå innebörden och vikten av. 

Anders Behring Breivik ska inte uppmärksammas för hans brist på mänsklighet. Däremot ska varje ord han säger, följas av tankar kring hur vi, genom att vara solidariska, jämställda och öppna, motverkar liknande brott, och på det sättet gör världen till en bättre plats.

DET är en nyhet. 

=

(http://weheartit.com/)

/Hedvig

...dagens outfit. "Som sig bör" tror jag det klassas som. 

'

Stående, jeansbyxa, sned tavla. 

Aktiviteten får ett ljummet G+. Mest pga av den upprätta ställningen, den är inte given idag. 

/Hedvig