I 10 månader har jag jobbat med och för Kontaktdagarna. En arbetsmaknadsmässa som går av stapeln vecka 5 varje år på Ekonomikum. Jag hade den stora äran att agera projektledare för hela schbraket och såhär i efterhand vet jag att det var nog det absolut bästa jag har gjort, någinsin. Ni kan läsa lite om mässan HÄR.

Nu är i alla fall kalaset över och man ska skaffa sig någon form av rutin. Fylla upp de där 40 extra timmarna i veckan jag för 11 dagar sedan la på  bl.a. möten, mail och matplanering.

Det går sådär ska jag helt ärligt erkänna. Bli mycket "men du, maila mig det där så kollar jag på det" och personen ba "eehh.. jag fråga bara om jag får låna din mobilladdare...". Man försöker göra sig lite viktig igen, det går också sådär...

Men, det lilla tomrummet innebär ju att jag har mer tid åt min lilla prestationångestblogg. Sweet!

Ämnen jag planerar att pynta ner någon form att text om:

1. När blir man ihop, egentligen?

2. Vad man får lära sig hos studievägledaren.

3. Den här näthatsdebatten

4. Min potentiella framtida katts personlighet

5. Vad jag tycker om 50 shades of Grey (eller nej, det kan jag säga på en gång: den är sämst. Ängslig tjej som undrar varför en snygg framgångsrik man vill ligga med henne, inte alls sexigt. Titta hellre på "9 1/2 vecka" om ni vill ha bra erotik)

Så, det kommer mera, som Martin Timell kanske skulle ha sagt om man bad honom.

Vi ses!

När människor på Eko beställer latte i Humlan.

Alla vet jag menar, det behöver inte ens vara kö. Men efter att någon lover av varm mjölk beställer en latte, är en väntetid på minst 7 minuter att garantera.

Och så tänker man "ska jag säga att jag bara vill betala för en kaffe och gå före? Nej, det kan jag inte. Jo det kan jag. Nej. Jo. Nej. Jo, nästa gång hen kollar upp säger jag det".

Bara det att personalen aldrig kollar upp. Superkonsentrationen på skummad mjölk, och segheten.

Det är något jag inte förstår.

Förra året gjorde jag en liten prognos över 2012 och en tillbakablick över 2011. Konstaterade att 2012s manliga accessoar skulle komma att bli skägget. Ingen kan ju förneka att så även blev fallet. Mindre snygga män, blev sygga män, gömda bakom buskar. Ett par Ray Bans på det, och du har en svensk manlig population som är 100% råsnygg. Tror man.

Förutspådde även att Fireball-trenden skulle dö ut snabbt och att vi skulle lämna monarkin åt 2011. Det slog ju lite fel, Fireball har blivit nya Fish, det du beställer för att du inte kommer på någon annan shot. Och monarkin ska vi inte tala om, Camilla Henemark släpptes lös och Kungen fick en mysstämpel som "horkarl", han fick även ett barnbarn som ska föra det fina arvet vidare. *TiHi* blev ett vedertaget uttryck. Grattis Sverige...

Men i år då? Vad händer 2013? Jag har gjort en ny, väldigt vetenskapligt grundad, lista.

En recap av 2012 och en spaning inför 2013:

Saker man statusuppdaterde under 2012:

Att man fick biljetter till "Watch the throne".

Valfri status med "Z" istället för "S". Sågs främst under fotbollssäsongen samt vid Ukrainaresa.

"LOREEEEEN" - för de som INTE tittade på mello, men som följer dig på facebook i syfte att få uppdateringar om mello. Måste vara vanligt...

Att det snöar.

Land vi fattade tycke för:

Nordkorea. Eller Sydkorea? Där PSY kommer ifrån i alla fall. Asien rätt och slätt.

I hjärtat: Syrien.

Vad sa vi varje gång efter att vi sjungit  "feta fransyskor"?

"Vet du varför man säger JA, FAST STÖRRE?" ........

Vad orkade vi inte?

Vara bakis, varför man pallat alla andra år är ett mysterium.

Se Hela Kony-videon.

Vad ville vi gärna få fram?

Att man sett hela Kony-videon. Att man visste vad "Gagnam style" egentligen betyder. Att man följer "Torka aldrig tårar utan handskar", "det är en serie på svt play, av Jonas Gardell."

Vad la vi upp på Instagram?

Fötter eller knän mot havet på sandstrand. Frukost. Bild på sig själv med vilken text som helst till. Lunch. Flygplansvinge. Brunch. Enskilda bilder på sig själv och samtliga vänninor på förfesten. Middag. Djur som inte gör något speciellt. Drinkar.

Var checkade vi in?

Arlanda, Flippin Burgers, SHM, när vi var på klubb i Stockholm - Trädgården.

Vem är cool 2013?

Nörden. Att ha ett särintresse, typ bin, historiska fälttåg, eller latinska namn på kroppsdelar blir häftigt. Allt som ger dig ett försprång i Quizkampen helt enkelt.

Vem blir årts wannabe-Ryan Gosling?

Danny Saucedo. På eget initiativ och utan genomslag.

Vad blir okej 2013?

Att lyssna på topplistans låtar. Vi har länge försökt lyssna på kreddig musik genom Spotifys feed. Men vi tröttnar och drar på Carly Rae Japsen och One Direction, för att vi kan.

Att vara själv. Det är inte längre fett att ha 1000 vänner på Facebook. Vald integritet blir något att avundas. Det blir även lite coolt att gå på bio, själv.

Vilket fenomen håller i sig över årsskiftet?

Tatueringar, av naturlig anledning.

Vad gör vi 2013?

Lägger energin på rätt ställe. Vi inser att det kanske inte är pepparkaksgubbar i dagis luciatåg eller Tintin som är roten till rasism i Sverige. Det är inte lägre lön till lärare i problemskolor som är lösningen på dålig undervisning och jämställdshetsfrågan löses ej genom att sätta kjol på en vägskylt.

Istället lanseras SD som det fascistiska parti de verkligen är, Jan Björklund avgår och det statsas stora summor på skolor i problemområden och "hen" blir ett ord vi använder när vi varken menar han eller hon.

Vad gör vi på riktigt 2013?

Fortsätter debatten om den där snöröjningen till mansyrken, "var sandar vi egentligen först?", "Kan du vissla Johanna" görs i nytappning med Bertil som flyktingpojke från Algeriet. Han har dock blond peruk för att inte froda stereotyper. 

Björklund inför betyg på påskpyssel i lekskolan. Ett enkelt sätt att sålla ut elittalangerna och ge femåringar den viktiga livsbilden "livet är inte rättvist"

Vad händer nu?

Jag påbörjar förvandligen från hemmamysigt ensambarn 3 julkilo+ , till överglittrig festdeltagare.

Jag hoppas att ingen deckar före tolv, att alla hinner fram till festen, att taxin dyker upp i tid och att ni får

ETT FANTASTISKT, SPRAKANDE, FORMIDABELT NYÅR!!

//Hedvig

Jag har inte haft för vana att skriva kort inlägg den här terminen, det har blivit långa men få istället. Anyways, måste ändå få till ett kort inlägg om....tamtamtaaaaam......VÄDRET! Sweet.

Är det inte väldigt konstigt, att 90% av Sveriges befolkning, varje år, vid den här tiden på året säger:

"Det är ju helt sjukt, tågen går inte och alla bussar är inställda, JA SJ, det snöade i år också..!"

Borde det inte vara tvärt om? Att SJ säger:

"jävla rikspuckon, NEJ vi klarade inte av att stå emot en smärre snöstorm i år heller, varför är ni förvånade?"

Just saying...

Jag hatar Jantelagen. Jag verkligen, verkligen avskyr den.

När jag hör ordet går får jag en sekunden-efter-en-fernet-shot-känsla i hela kroppen. Viljan att göra en u-turn beror dock inte på shotens innehåll, visst det smakar skit, men mest beror det på den idiot som bjuder på den, vem fan bjuder på fernet?! Det är en förolämpning till bjudoffret (med betoning på offret) i fråga; som att man inte har någon smak och ska vara glad för det man får.

Nu kan ju vissa tro att jag tappade tråden. Det gjorde jag inte. Fernetshoten och jantelagen är precis lika äckliga. Innehållet är vidrigt, men främst är det personen som faktiskt betalar för kräkmedel, eller skyller på jantelagen, som gör mig illamående.

Du har garanterat hört det själv, och många har säkert uttalat sig enligt följande: ”I Sverige, landet lagom, mellanmjölk, vanilj, får man inte vara framgångsrik, man får inte sticka ut och det är fult att vara rik, det är jantelagens fel”.

I SVERIGE FÅR MAN INTE LYCKAS.

Har.någon.hört.något.dummare? Någonsin??!

Det är precis den person som kommer med ett sådant påstående som är orsaken till att Sverige kallas för lilla landet lagom. Det är de personerna, och enbart de personerna, som kallar oss, vi i Sverige alltså, för missundsamma och avundsjuka.

Ofta handlar det om personer som det går rätt bra för. Det är sällan man hör en medelmåtta klaga på att hen inte får skryta om sina tillgångar och succéer. Medelmåttan är den som inte tycker att man får vara lyckad - enligt den lyckade personen. Eller kanske oftare, enligt den som anser sig vara lyckad.

Ett aktuellt exempel är SHM-frun Isabel Adrians citat från en artikel i DN härom veckan: ”Jag saknar inte Sverige ett dugg. Vi var tvungna att fly därifrån på grund av jävla jantelagen”. *Naaaw, stackars Isabel!* Må hända ett extremt exempel, men väldigt talande.

För att ta ner på vår nivå kan jag tala om personen som gärna postar sina framgångar på Facebook, den som berättar storyn: ”om de andra bara hade hållit käften hade vi vunnit caset”, och som, lite för högt, klagar på grupparbetet där hen får göra allt jobb och att de andra inte uppskattar hög standard. Nu säger jag inte att det är fel att klaga på grupparbetet eller fiska likes på facebook, men det är ofta, jag kan till och med sträcka mig till att säga alltid, de personerna som anklagar omvärlden för att inre uppskatta deras framgång.

Skitkonstigt. Verkligen.

Jag kan ju inte svära på det, men jag är nästan helt säker på att det är få länder där skryt ses som något positivt. Oavsett om jag bor i Senegal, Mexico, Kanada eller Sverige, har jag svårt att tro att någon uppskattar konceptet med att alltid kredda sig själv. Inte av anledningen att man hatar rikedom, antagligen skulle man inte säga nej till at ha några tusen till på kontot, utan att det är jävligt tröttsamt att lyssna på någon som enbart framhäver sig själv.

Visst kan vi ibland fälla en kommentar på Björn Gustafsson-manér ”mm, det är ju kul när det går bra för andra”, men det innebär ju mest att man är lite nyttigt avundsjuk, om ens det. När någon har fått ett fett bra jobb, vill såklart jag också ha det, det är inte jättemärkligt.

I Sverige får man inte lyckas. Jag vill verkligen, verkligen höra en live-historia från den person som upplevt att omvärlden motarbetar den personliga framgången. Och jag önskar även att den berättelsen kommer från någon som inte anser sig vara speciellt framgångsrik, och som faktiskt har förlorat sin rikedom på grund av ”jantelagen”.

Sverige är ett av världens mest välmående länder. Kan det vara så att det beror på en viss ödmjukhet? På att vi inte konstant behöver hävda vår framgång?

Den som klagar på jantelagen bör tänka efter en gång till, för kanske behöver man inte en klapp på huvudet från omvärlden så fort man har gjort något bra. Kanske räcker det med en vetskap att man mår bra, förhoppningsvis har hjälp någon annan och dessutom, i sällsynta fall, tjänat en hacka på det.

Ps. Och kanske, kanske, kanske, behöver man inte bjuda på Fernet längre. Köp hellre ingenting utan bjud på att hon ”har en snygg klänning”. Utsikterna blev helt plötsligt lysande.

Så, kan vi sätta igång den här debatten nu? 

Kan vi inte skriva krönikor och inlägg hur bröllopet, det givna dopet, bostaden, båten, begravningen kommer se ut? Eller jo, begravningen skulle väl vara en vinkling av det hela.

Begravningen av monarkin alltså. 

När sånt här publiceras:

och pengarna går till DE här:

..kan jag känna att det är läge att vi inleder diskussionen om Sveriges gemensamma försörjning av vuxna männsikor som gör "så himla värdefull reklam för Sverige" *tihi*.

Tänk om vi skulle sluta vara så avis på Finland och satsa pengar på att göra reklam för Sverige iform av världens bästa matteundervisning? Att vara en föregångsland i utbildning, sjukvård eller annat som faktiskt gynnar HELA befolkningen, inte bara en skara på 5 personer (osäker på om Lilian har trillat av pinn än?) skulle kunna fungera rätt bra i marknadsföringsyfte.

För övrigt: Pengar ska självklart gå till att bevara vårt kulturarv i form av underhåll av slott, herresäten och gamla klenoder som behöver resurser för att rustas upp och renoveras.

Det kanske räcker med att vi har regalskeppet Vasa, vi behöver inte en ny lyxyacht för att visa upp Sveriges kultur. 

Jag är inte kristen. Jag har ingen annan tro heller. Är helt ointresserad av religion och skulle nästan kalla mig själv antirelgiös. Religion tar för stor plats i samhället enligt mig, men det är en annan historia som jag kommer om en annan gång.

För idag ska jag berätta om hur jag under typ 10 år har förskt gå ur Svenska Kyrkan.

Jag är ju som sagt inte troende, och då känner jag inte heller för att vara med i Svenska kyrkan. Jag är inte döpt, inte konfimerad, mina föräldrar är inte gifta, jag har helt enkelt ingen koppling dit alls.

Så, jag och mamma bestämde oss för att gå ur.

Precis då bestämmer sig Alf Svensson för att börja dilla om att gå ur för att Svenska kyrkan stödjer homoäktenskap. Jaha, då kan ju inte vi gå år, då verkar det ju som att sympatiserar med Alf. Jävla Alf liksom.

Sen ställde Svergiedeomkraterna upp i val om kyrkofullmäktige. Det är ju så lågt valdeltagande i det valet och när ingen röstar kan SD glida in och säga "tadaaa titta folk gillar oss vi fick en plats i kyrkofullmäktige" och man ba "ja det var 20 personer som tänkte rösta och ni lyckas få 21 av era smygrasister att sluta hata för en dag och gå och fika på svenska kyrkans bekostand, grattis". Så då var vi ju tvugna att vara kvar och för att få rösta mot dem. Vi fikade nog också. Det är något med kristna människor jag fikabröd, det är en match made in heaven.

Och nu, för ungefär två veckor sen, började jag fundera på att ta tag i saken igen och gå ur Svenska kyrkan.

Vad händer då? Joo, Svenska kyrkan i Uppsala retweetar mitt senaste blogginlägg. Jag har aldrig blivit retweetad förut, jag har aldrig fått någon uppmärksamhet på twitter alls. Jag gillar twitter... Jag blev ju asglad!

Så nu känns det lite taskigt att gå ur när de liksom uppmärksammar mig, personligen.

Mycket tråkigt att Svenska kyrkan ska va så himla sympatiska och trevliga och retweetiga, va lite trångsynta och översittaraktiga så jag kan få gå ur med gott samvete!!

Och sluta gör så jäkla gott kaffebröd, för i helvete!

När jag gick i högstadiet var alla tjejer kära i samma killar. Det fanns ungefär sex stycken att välja på. De var dösnygga, spelade ofta fotboll eller hockey och hade moppe. De kände typ "alla" och hade "lätt legat med 20 pers" (troligt för en 15-åring..).

Man gick och suktade lite varje dag. Egentligen inte efter en av dem, utan man bytte lite från vecka till vecka. Det var de här killarna man skulle sukta efter. Något annat var otänkbart. Man sa aldrig högt att killen med tandställning i matteklassen var den sötaste och snällaste man kunde tänka sig pga "hon tycker typ att han e snygg HAHAHAHAHA".

När jag tänker på det idag, låter det helt sjukt. Men samtidigt, okej, man var 14 år, det är inte mycket som make sense under den perioden.

MEN, det gäller tydlligen inte bara högstadieelever. För orsaken till att jag skriver det här, är att det ser för fan exakt likadant ut nu:

1. Du träffar en person.

2. Ni har dökul, kanske hänger en hel kväll ute, går hem tillsammans. Score.

3. Du träffar dina polare dagen efter och ska berätta om natten och personen.

4. Polarna vill se hur hen ser ut. *Visa på Facebook*

Och nu blir det lite jobbigt, därför att på profilbilderna ser personen ut som...en helt vanlig person. Det är ingen McSteamy du ska visa upp, utan en supernormal snubbe/chick som dessutom inte riktigt gör sig på kort.

Lite ursäktande fälls kommentarer som:

"asså han/hon är snyggare i verkligheten" el. "hon/han är ju kanske inte världens snyggaste meeen..."

Som att man måste be om ursäkt för att man tycker att en person om inte jobbar i Julia Roberts-klassen är snygg? Som att det inte är okej att gilla någon för att dina kompisar eventuellt inte tycker han är läckerbiten på jorden?

Skit samma om omvärlden inte ser vad du ser, tycker du att din person är den finaste du kan tänka dig är hen antagligen det också.

Så, det var bara det jag ville säga.

Och don't do drugs.

/H

Jag läser en kurs i Marketing just nu. För någon vecka sen skulle vi utveckla en nya produkt och lansera den, på pappret då. Vi lyckades utveckla den antagligen mest sexistiska och integritetskränkande applicationen någonsin. I korta drag poängsätter du personers utseende, matchas mot de som du borde finna attraktiva, för att sedan få deras exakta positon för en "hunt down".

För att få lite reserch om nätdejtingvanor mm reggade jag mig på match.com

Straffet jag fick för att i en hel eftermiddag utveckla konceptet "utseendet är allt, personligheten är skit" resulterade i detta:

Jag matchas mot samtliga på match.com. Ca 30 gånger per dag.

"Vill du sluta prenumera på match.com mail?"

*klickar JA*

"sidan du söker finns ej"

aja, mailar väl safari76 och kollar läget då..

/Hedvig