Så här gör man tv in tha USA:

The preezy of United Steezy och Jimmy Fallon slow jamar nyheter. Det är briljant i hela sitt oklara koncept. Får mig att tänka på hur något liknande skulle kunna göras i Sverige. Kan dock inte bestämma vilken konstallation som skulle vara (o)naturlig.

Vad som vore fett:

 + +

Vad som skulle skapa direkt obehag:

 +  +

/Hedvig

På Debatt diskuterades huruvida kommuner ska ta emot ensamkommande flyktingbarn eller inte. Problemet är åter en gång pengar. Resurser. Efter debatten åker samtliga debattörer och åskådare hem till sitt. Till sina fina och hemtrevliga villor eller lägenhetskomplex med 15 platt-tv, lika många datorer, porslin från Villeroy & Boch, hemmagjord müsli och lyckliga barn.

Men det finns inte resurser för att ta emot barn vilka mist sin familj i krig och står helt ensamma på jorden.

Det är sorgligt hur vi lägger allt ansvar på staten istället för att säga tack och hej till individualisten och ta eget ansvar. Resurser finns. 

Varför ska vi gömma oss bakom konstaterandet att Sverige redan tar emot fler flyktingbarn än andra länder i Europa? Har det någon betydelse om det fortfarande finns behov? 

/Bella

Gick till eko, klarblå himmel. Några småmoln, men det gör inte så mycket.

Tänker sommar och vita linnen.

Ja gud ja!

/Hedvig

Just nu, i denna sekund, diskuteras på kurs i Retorisk analys A, "den retoriska situationen". 

Hur skapar man ett forum för åsikter? Vem äger makten i diskussionen? Vad gör en diskussion? Är det publiken eller talaren som betsämmer innehållet i talet? Värderingar vs. innehåll. Diskussion, diskussion, diskussion! Hets!

Lärare: -Hur skulle ni.....vem....retoriska situationen...vems sida skulle ni välja? (Bitzer vs. Vatz för insatta)

Klassen: -..................

Lärare: -...........................ja.....

Klassen: -......................

En retorisk maktkamp pågår just nu i klassrum Eng6-0031. 

Spänning är obefintlig.

FYI, vi läser en kurs i att uttrycka sig. Älskar när teori och praktik smälter samman ♥

/Hedvig

Just nu följer hela Norden rättegången mot terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. En sinnessjuk människas vidriga verk ska granskas och bedömas. En massmördare och terrorist ska ställas till svars för sina handlingar. Offren och anhöriga ska få upprättelse, även om den upprättelsen aldrig kan ge 77 ungdomar livet tillbaka.

Det är otroligt viktigt att media rapporterar om händelsen, om rättegången och om de anhörigas ilska. Alla har olika sätt att hantera det ofattbara. Tv, tidningar och internet är självklara och viktiga kanaler för nära och kära, sörjande och förbannade, att samlas runt och känna att man inte är ensam i sitt hat, i sin sorg eller i sin saknad. 

Men, vad som gör mig lite trött, är den påklistrade naiviteten från medierna. Hur många gånger har vi inte läst headlines i stil med "han är stolt över sitt verk" "Massmördaren: sinnensjuk" "Terroristen visar inga tecken på ånger"

Vad det NÅGON som trodde något annat?

Var det någon som faktiskt trodde att en person som så noga planerar ett terrordåd, spränger byggnander och kallblodigt mördar ungdomar skulle få dåligt samvete och anse sig ha gjort fel?

Anders Breivik satt inte i rätten och grät över sina handlingar. Han blev så rörd över propagandafilmen han själv spelat in, att han fäller en tår. 

Det här jävla aset sitter och gråter över sin egen sinnessjuka förträfflighet, och det blir en nyhet. På förstasidan.

Det är ingen nyhet att hans tal i rätten upprör känslor, det är en självklarhet.

Vad som inte är en självklarhet är att diskussioner om och arbetet för jämställdhet, demokrati och solidaritet tagit fart igen. Ord som vi tidigare tagit för givet men som Breiviks avsaknad av, hjälpt oss förstå innebörden och vikten av. 

Anders Behring Breivik ska inte uppmärksammas för hans brist på mänsklighet. Däremot ska varje ord han säger, följas av tankar kring hur vi, genom att vara solidariska, jämställda och öppna, motverkar liknande brott, och på det sättet gör världen till en bättre plats.

DET är en nyhet. 

=

(http://weheartit.com/)

/Hedvig

...dagens outfit. "Som sig bör" tror jag det klassas som. 

'

Stående, jeansbyxa, sned tavla. 

Aktiviteten får ett ljummet G+. Mest pga av den upprätta ställningen, den är inte given idag. 

/Hedvig

...

/Hedvig

Och sen när jag väl är på gång så kan jag lika gärna passa på att berätta. 

Jag har slutat med att försöka vara skön. Posta massa sköna, roliga, ironiska inlägg. Jag kanske inte är speciellt skön i mig själv på naturlig väg.

Att försöka vara skön, skojsig och festlig skapar bara en hejdundrans jäkla prestationsångest = Ignorerar att jag ska skriva i en blogg för en massa sköna och osköna studenter som främst befinner sig på Ekonomikum.

Jag vill liksom bara vara harmonisk i mig själv. Det kan vara jäkligt svårt. Du ska skriva en massa hippa inlägg i en blogg, vara superduktig och skriva världens bästa uppsats, hitta ett fett sommarjobb, vara grym på InDesign, träna åtminstone varannan dag, fixa finaste balklänningen och skriva bästaste motiveringen för magisterprogrammet. 

Jag har kommit fram till att det är ute. Ute att försöka vara skön. Att vara skön är trött. En onödig detalj, du blir bara genomskådad. 

/B

Jag har nästan alltid längtat tillbaka. När jag gick på gymnasiet längtade jag tillbaka till nian. När jag slutade gymnasiet längtade jag tillbaka till ettan. Jag hade väldigt svårt att längta framåt. Och livet skulle ta slut vid 30. Jag kunde inte förstå hur man någonsin skulle kunna tröttna på charterkonceptet till diverse oglassiga öar. För om det vore så var ju inte framtiden något spännande att se fram emot och nästan obehaglig när ens föräldrar med lugn röst sa att jag visst skulle tröttna på att gå ut varje helg och vadå, skulle jag bli som de då? Jag var inte riktigt nöjd för på den tiden hade jag väldigt svårt att se vad jag skulle ersätta sådant som jag då tyckte var hysteriskt kul med.

I nuläget ser jag med spänning fram emot vad som komma skall. Med dagens diagnos i handen skulle det i princip kunna bli vad som helst. Men jag antar att det kommer att bli bra. Någonstans tröttnade jag på charterkonceptet till Sunny, men det beror ju främst på att jag har vuxit från dagens resenärer som befinner sig på charterorten och Sunny har ersatts med andra ställen. Och, jag längtar faktiskt inte tillbaka. Inte till nian heller, eller gymnasiet. Det var en enormt rolig tid, men alltså, när jag står i kakelbaren en torsdag, tittar mig omkring och ser tjejer på 21, unga, fräscha och oförbrukade, då längtar jag till och med mer efter rynkkrämer och bajsblöjor. Nej jag ljög, självklart inte, första året i Uppis är svårt att inte sakna, men det känns i alla fall inte som sju svåra år att gå vidare och när jag upptäcker att jag är på väg att falla mot åldersnojor och tankar om att det var bättre förr. Då lyssnar jag på ”Tänk bort det som stör dig” Med Olof Röhlander. PeppApp. Eller, Oskar Linnros och 25. Tänk att till och med 25 kommer att vara en ålder att någon gång titta snett på. 

/Bella

Jag har funnit ett hjälpmedel för vissa dagar och tillfällen. 

/Bella