Små, stora och avskaffade brott

Jag har tidigare skrivit om indiebrotten, brotten som är så udda att de flesta av oss aldrig ens är nära att begå dem. nbsp;Detta inlägg är på lite samma spår: det handlar om brott som blivit så udda att de avkriminaliserats, och om brott som kanske är på väg att sluta vara brott. nbsp;Något som kan vara bra att ha med sig när man läser om avkriminalisering är att bara för att något avkriminaliseras så blir det inte tillåtet. Det är bara ett av brotten härunder som är relativt riskfritt att begå - de andra kan leda till skadestånd, ogiltighet, fyllecell och/eller krossade hjärtan. Ett av dem har avskaffats som eget brott, men kan fortfarande räknas som ett annat, och leda till böter för den som ger sig på det Don t try this at home, helt enkelt.

nbsp;

Nedsmältning av mynt

År 1968 slutade Sverige att tillverka en- och tvåkronor i silver. Det berodde på att en- och tvåkronan hade blivit så lite värda att själva silvret i dem var värt mycket mer än myntets officiella värde. Detta ledde i sin tur till att det var mer värt att smälta ner myntet och sälja silvret i det än att använda det som betalningsmedel. Eftersom det är en dålig grej för ekonomin att en massa mynt smälts ner istället för att användas som just mynt bestämde sig staten för att förbjuda yrkesmässig nedsmältning av mynt. (1)

Det funkade sådär att förbjuda nedsmältningen. I januari 1980 var silvret i en enkrona värt hela 18 kronor, och som av en slump hade då i princip alla silvermynt försvunnit. Samtidigt hade myntverket producerat så många mynt att silvermynten utgjorde en så liten del av myntpopulationen att det inte spelade någon roll om de smältes ner eller inte. (2) nbsp;Inte ens myntsamlarna var intresserade av att behålla kronorna osmälta – Sveriges numismatiska riksförbund konstaterade i ett remissvar att de aktuella mynten var hårt nedslitna och därmed mindre intressanta ur samlarsynpunkt. (3) nbsp;Det fanns helt enkelt ingen anledning att skydda en- och tvåkronorna från nedsmältning längre. Myntverket bad därför regeringen att lägga fram en proposition om avkriminalisering och kort därefter kunde alla Sveriges svartsmältare komma ut ur garderoben. Fast då fanns det å andra sidan inget kvar att smälta.

nbsp;

Skymfande av rikssymbol (aka flaggbränningens historia)

År 1940 var stämningen i Europa ganska dålig. Typ alla var i krig utom Sverige, och Sverige försökte med näbbar, klor och lagstiftning att hålla sig utanför kriget. En åtgärd som vidtogs i samband med detta var att förbjuda sådant skymfande av främmande makts flagga, vapen eller höghetstecken som innebar att Sverige utsattes för krigsfara. (4) nbsp;I klartext: man förbjöd skymfande av andra länders flaggor, eftersom det kunde ”egga den främmande staten till krig”. (5) nbsp;Det var visserligen redan förbjudet att bränna flaggor i vissa situationer, eftersom det kunde vara förargelseväckande beteende, men detta spelade ingen roll: flaggbränningen skulle stoppas. (6)

nbsp;

År 1948 var kriget slut, men förbudet mot att skymfa utländska flaggor var kvar. Någon utredare på justitiedepartementet tänkte till och tyckte att det skulle vara konstigt, ja, rentav stötande om utländska flaggor skulle skyddas bättre än de svenska flaggorna, och föreslog därför att det också skulle införas ett särskilt förbud mot att skymfa den svenska flaggan. (7) nbsp;Nu kunde man visserligen redan straffas för förargelseväckande beteende om man brände flaggor ute på stan, men som högst kunde man bara bli dömd till att betala hundra kronor i böter, och det tyckte utredaren var för lågt. Utredaren gav också exempel på hur ett skymfande kunde låta: t.ex. förekom det att kommunister kallade flaggan för ”den blågula trasan” eller ”kapitalutsugarnas symbol”, vilket utredaren tyckte var ett ”osmakligt” uttryckssätt. (8) nbsp;Folk var uppenbarligen mer lättkränkta förr. Från och med 1948 var det förbjudet att skymfa både svenska och utländska flaggor, och den som gjorde det kunde dömas till sex månaders fängelse.

nbsp;

Sedan kom sjuttiotalet, och allt förändrades. Lagstiftaren konstaterade att den allmänna inställningen till att ”hålla flaggan i helgd” var en annan än när förbudet mot att skymfa svenska flaggor infördes, och att det därför var läge att avskaffa förbudet. Dessutom konstaterade lagstiftaren att andra världskriget var över och att behovet av att skydda andra länders flaggor (för att inte sabba stämningen i förhållande till främmande makt) hade minskat sen dess. År 1970 avskaffades brotten skymfande av svensk rikssymbol och skymfande av utländsk rikssymbol. (9)

nbsp;

Är det då tillåtet att bränna flaggor idag? Nja. Det finns inget särskilt brott som heter skymfande av rikssymbol längre, men den som bränner en flagga offentligt kan fortfarande bli dömd för förargelseväckande beteende om hen har otur och omständigheterna är de rätta. Flaggbränning har alltså gått från att vara lite brottsligt till att bli mycket brottsligt till att bli lite brottsligt igen. Det är oklart om vi har kommit någonvart överhuvudtaget.

nbsp;

Fylleri

I begynnelsen (eller, som det står i propositionen, ”sedan lång tid”) var det förbjudet att på offentlig plats vara såpass berusad att det framgick av åtbörder eller tal. (10) nbsp;Den som betedde sig så kunde dömas för fylleri, och fick normalt betala 50 kronor i böter. (11) nbsp;Fylleri var ett ganska vanligt brott, och det var ungefär de som man skulle kunn tro som begick det. Det var väldigt vanligt med återfallsfyllerister, och eftersom ett krav för att man skulle dömas för fylleri var att fylleriet utspelat sig på offentlig plats var det övervägande personer med dåliga socioekonomiska förutsättningar som blev dömda. (12) nbsp;Mot mitten av sjuttiotalet hade synen på fylleri förändrats i riktning mot att se alkoholism som en sjukdom och inte som ett brott. Regeringen föreslog att fylleribrottet skulle avskaffas, och gjorde det med en ovanligt fin motivering. Det konstaterades att böterna inte verkade ha någon avskräckande effekt på de som dömdes, att det var problematiskt att å ena sidan se fylleri som ett medicinskt problem och samtidigt straffa missbrukarna, och att lagstiftningen ”med rätta” kunde ses som en klasslagstiftning av dem som blev omhändertagna, eftersom den som söp till hemma på salongen inte kunde straffas, medan den som satt på en parkbänk blev kriminell. (13) nbsp;Sagt och gjort: fylleribrottet avskaffades, och det verkar de flesta vara nöjda med.

nbsp;

Att fylleri inte längre är ett brott betyder dock inte att det är riskfritt att vara berusad offentligt. En person som befinner sig i berusat tillstånd på offentlig plats kan nämligen omhändertas enligt Lagen om omhändertagande av berusade personer (eller, som det heter på vardagssvenska: ”sättas i fyllecell”). Även om den som sätts i fyllecell inte döms till böter eller fängelse för det så kan det ha andra osofta konsekvenser i livet. Mitt juridiska råd är därför att man bör försöka undvika det.

nbsp;

Tvegifte och ingående av flera partnerskap

Jag kanske ska säga det direkt: det är förbjudet att gifta sig med flera personer enligt brottsbalken 7 kap. 1 §. Det är inte avkriminaliserat. Brottet har det härligt klingande namnet ”tvegifte” och har ett maxstraff på hela två år. Om namnet låter lite ålderdomligt beror det på att brottet är ganska ålderdomligt; det härrör ur den äldre synen på äktenskapet som ett oupplösligt förbund. När brottsbalken lades fram för riksdagen år 1962 konstaterades att brottet nog fick anses mer lindrigt i ett modernt samhälle, och lagstiftaren införde därför en möjlighet att låta tvegiftarna komma undan med bara böter, istället för straffarbete eller fängelse, som tidigare hade varit de enda möjliga straffen. RFSU ansåg då att det ”näppeligen [var] förenligt med våra dagars uppfattning att bibehålla ett straffansvar för trohetsbrott”. De fick inte gehör för sin åsikt och 2016 är det fortfarande förbjudet att gifta sig med flera stycken, eller att gifta sig med någon som redan är gift. (14)

nbsp;

I en utredning från 2013 föreslogs att brottet tvegifte ska avskaffas. Utredarna konstaterade att det idag är så enkelt och okontroversiellt att skilja sig att det knappast finns någon anledning att straffa folk som begår tvegifte. Äktenskapet är helt enkelt inte oupplösligt längre, och det är då inte något särskilt allvarligt brott att vara gift med två på samma gång. Eftersom det är jättelätt att skilja sig är det jätteovanligt att någon döms för tvegifte idag, och då folk döms handlar det vanligen om att ena parten gift sig utomlands och att det varit svårt att få klarhet i om hen varit gift eller inte. (15) nbsp;Utredningen har ännu inte lett till någonting, så det är fortfarande olagligt att gifta sig med flera. Gör inte det.

nbsp;

(1) Prop. 1979/80:163, s. 4.

(2) Prop. 1979/80:163, s. 4.

(3) Prop. 1979/80:163, s. 16.

(4) SOU 1940:8, s. 38.

(5) SOU 1940:8, s. 37.

(6) SOU , s. 116.

(7) Prop. 1948:80, s. 148.

(8) SOU 19, s. 346-347.

(9) Prop. 1970:125, s. 30.

(10) Prop. 1975/76:113, s. 12.

(11) Prop. 1975/76:113, s. 15.

(12) Prop. 1975/76:113, s. 42.

(13) Prop. 1975/76:113, s. 41 f.

(14) Prop. 1962:10 B s. 230 f.

(15) SOU 2013:38, s. 506 f.