Imorse när jag skulle fiska upp min morgontidning ur brevlådan, blev jag smått förvånad. Det första som jag fiskade upp var inte min morgontidning utan det senaste numret av Ergo. Plötsligt händer det! Jag har inte fått hem Ergo på över ett år, trots att jag bor i ett studenthem och bloggar här på Ergo-webben.

Jag tog med tidningen till Blåsenhus för att ha att bläddra i under dagen. När jag tog upp den är väskan verkade numret väldigt tjockt och jag insåg att jag inte bara fått ett nummer av tidningen,utan två. Kan det möjligen vara en kompensation för alla uteblivna nummer av tidningen? 

Nu märks det att våren har kommit till Uppsala på riktigt. Utanför mitt studenthem har det de senaste dagarna poppat upp filtar med soldyrkare. Själv har jag levt i uppsatsträsket till i förgår då blev klar med min c-uppsats. Efter det har jag unnat mig att vara lite lös och ledig. Det har varit väl behövligt då jag kvitterar ut min sista hemtenta i svenska senare idag. Det blir helgnöjet innan förberedelserna inför ventileringen börjar. 

Nu på morgon har jag ätit frukost på ett av Uppsalas anrika caféer som ligger i mina kvarter. Jag brukar unna mig det ett par gånger per termin, men oftast har det varit med sällskap av kurslitteraturen idag blev det istället sällskap av City och lite bloggande från surfplattan. 

Det är en märklig känsla i kroppen just nu när uppsatsen är inlämnad, då det ligger så mycket arbete och möda bakom. Sen tycker jag att det känns märkligt att snart vara klar med svenskan, jag kommer ju fortfarande ihåg hur min lärare i grammatiken pratade om att när ni läser Svenska 4 ska ni skriva c-uppsats. Det kändes väldigt långt bort och nu är uppsatsen skriven och Svenska 4 är slut om 1,5 vecka.

Jag må känna mig lite nostalgisk men ändå är det långt kvar innan jag blir färdig lärare. Jag har tre år kvar. Det ska bli roligt att läsa mitt andra ämne som kommer bli samhällskunskap eter mycket om och men. Förhoppningsvis ser arbetsmarknaden bättre ut då och villkoren i skolan har förhoppningsvis blivit bättre. 

Igår var jag nämligen på en samtal som Sektion Lära bjöd in till där vi lärarstudenter fick träffa ledningen för Socialdemokraterna med Stefan Löfven i spetsen. Det var ett trevligt samtal med utbildningsväsendet i fokus. Jag hoppas att politiker oavsett partifärg lyssnar på vad vi som är framtida lärare har att säga, då det ändå är vi som ska stå i klassrummen i framtidens skola. 

Men nu ska jag återgå till min apelsinjuice innan jag ger mig ut i vårvärmen igen. Det är bäst att passa på innan jag ska stänga in mig med hemtentan. 

Jag fick precis ett mail från Ergo-redaktionen med lite statistik från hur många klick bloggen har haft under året. Det var verkligen uppiggande och kändes precis som vad jag behövde just nu. Nerkörd i c-uppsatsträsket med en påtagande stress upp över öronen.

Nu är det cirka 2,5 vecka kvar till slutinlämning och jag vill bara ha sommarlov. Tanken på att det är två uppsatser till som ska produceras innan jag är färdig med utbildning är inte direkt lockande. Som tur är blir det i alla fall ganska många terminer tills det blir aktuellt igen. 

Min pepp på att bli lärare har inte heller ökat av att UNT har under de två senaste dagarna publicerat artiklar om läraryrket. Det känns inte rikigt lockande på att ägna 5,5 år på att utbilda mig till gymnasielärare med tanke på vad som väntar. Det här har liksom spolats över mig likt en kalldusch nu mitt uppe i värsta stressen över uppsatsen. Jag vill bli lärare men arbetsmiljön och lönen blir mitt upp i uppsatsstressen en smula avskräckande.

Får det gå några veckor och jag får bli klar med mina kurser släpper det säkert men det går inte helt att bortse från den verklighet jag kommer möta i skolan när jag är färdig utbildad. 

Men men nu tänker jag ta paus från uppsatsen några timmar. Dricka en stor kopp kaffe och glädjas åt att det faktiskt är personer som klickar sig in här ibland. 

Så då var det måndag igen. Just nu är det mindre än en månad kvar till min c-uppsats ska in så får passa på att ta tillvara på skrivtillfällena så jag valde imorse att återuppta en fin gammal rutin genom att hänga på låset på Blåsenbibblan. Det säkraste sättet att garanterat få min favoritplats i biblioteket. 

Jag kom precis in här igen efter att ha druckit te i Feiroz. Där har de tagit tillvara på oss tedrickare, för det känns mer värt att betala en tia för lite vatten och tepåse när man får en stor mugg för te och inte de vanliga små kaffemuggarna. Det skulle jag gärna se att de tog efter i Matikum på EP, det skulle i alla fall göra mig som trogen tekonsument glad. 

Tillbaka till c-uppsatsen. Just nu känns det som att jag lever, sover och andas c-uppsats. Men om mindre än en månad är det här förhoppningsvis över även om jag känner ett visst tvivel inför detta. De ständiga spökena i huvudet som säger "Du kommer inte klara det här". Trösten finns ju i alla fall i att kursarna verkar lida av liknande tvivel. Det är väl antagligen en del av det hela med att skriva uppsats att tvivla och känna sig konfunderad. Den enda tryggheten i allt det här är att jag har en bra handledare som hjälp genom den här processen. 

Nej, nu nog med ångest. Jag ska bege tillbaka in i det stora textdokumentet och läroplansforskningens värld. 

Tidigare idag när jag surfade runt på här på Ergos sida hamnade jag genom att klicka in på kommentar till en debattartikel om dyslektikers situation på universitet. Artikeln heter "Ska dyslektiker behöva gå in i väggen?" och är skriven av Emma Hellmark, vice ordförande i studentföreningen Dyslektikerna.

Själv är jag inte dyslektiker men jag har sedan jag blev diagnostiserad med hornhinnesjukdomen keratokonus upplevt att jag på vissa punkter har liknande behov som om jag skulle vara dyslektiker t.ex. behov av talböcker och längre inlämningstider. Sedan har jag även andra behov som jag är säker på att dyslektiker inte har som t.ex. mitt behov av en dator med rätt typ av ljus och upplysning som mina ögon klarar av. Som tur är har jag fått en sådan dator av mina föräldrar. Annars hade jag inte haft någon chans i världen att klara av att skriva inlämningsuppgifter, hemtentor och särskilt inte min c-uppsats som jag skriver på just nu.  

I slutet av sin debattartikel skriver Hellmark: "Allt jag önskar för mig och mina vänner med läs- och skrivsvårigheter eller andra funktionsnedsättningar är att vi ska ha samma möjligheter och förutsättningar att genomföra och tillgodogöra oss en utbildning. Att våra svårigheter inte ska bli ett större hinder än det redan är.". Jag håller med i måste få samma möjligheter och förusättningar och det har vi dessutom rätt till. 

När hjälpmedlen inte fungerar känns studierna ibland nästan övermäktiga som när min talboksapp blev nedlagd eller trasslet jag upplevde med den flera månader innan den blev nedlagd. Jag kan förstå att litteraturkunskap kanske inte är det lämpligaste ämnet att läsa när man har nedsatt läsförmåga, som blir en konsekvens av min ögonsjukdom. Men jag har ändå rätt till att kompenseras för min funktionsnedsättning så jag likt en icke-funktionshindrad student ges en rejäl chans att klara av mina studier oavsett vilket akademiskt ämne jag studerar. Det enda jag begär är att få plugga på villkor som alla andra. 

Jag känner ganska ofta frustration över att jag lever med ett funktionshinder som begränsar mig både i studierna och i andra delar av vardagen. Det går inte att förstå vilken lyx det är att vara icke-funktionshindrad tills man som i mitt fall drabbas av en sjukdom som medför ett funktionshinder. Det är precis som det förs fram i debattartikeln gällande dyslektikernas problematik, svårigheter och hinder ska inte bli svårare än vad de redan är. 

Min största rädsla gällande mina studier är att börja halka efter oavsett om det beror på nedsatt läshastighet, överansträngning eller en eventuell framtida ögonoperation. Mina ögon skulle inte orka att hänga med i normal studietakt och samtidigt plugga till t.ex. en omtenta. Då faller min planering och  struktur ihop likt ett korthus. För jag klarar av min studier som min situation är just nu men det är med mycket små marginaler - det handlar om struktur, planering och allra främst VILJA. 

Just nu läser jag tre kurser parallellt. Jag har skrivit om det tidigare terminer att jag avskyr att läsa kurser parallellt. Men nu har det nog tagit hem största priset då jag i nästa vecka har fyra inlämningar och en grupptenta.

Jag borde egentligen ha pluggat hela kvällen, vilket jag inte har gjort. Jag har inte orkat istället har jag ägnat mig åt lagom meningslösa program på TV:n och sedan unnade jag mig en ansiktsmask och en hårinpackning. Att drunkna i böckerna efter en heldag med undervisning i dramaturgi kändes inte jättelockande. Nu är det drickande av grönt mintte och bloggande. Sen blir det några raders knapprande på uppsatsen.

Det är verkligen studentlivets baksida att aldrig riktigt kunna lägga pluggandet åt sidan. Utan att ständigt ha böckerna och blocken ligga på skrivbordet och ständigt ropa "du kan läsa lite till" och "men snälla titta på anteckningarna en gång till". 

Nu blir det lite uppsatsskrivande innan några timmar sömn. Innan det är dags att styra min kos mot EP igen. 

Idag hade jag kursstart på min valfria kurs på nordiska språk. Redan efter kursstarten går det att se tydliga skillnader mellan den här valbara kursen och den på litteraturvetenskapen. Den stora skillnaden är struktur och tydliga instruktioner. Min funktionsnedsättning är säkert med och påverkar att jag föredrar en tydlig struktur, men även i grunden gillar jag tydlighet och jag mår dåligt av att inte veta vad som förväntas av mig. Vaga instruktioner och slapphänt sturktur skapar enbart förvirring. 

Det är intressant hur påverkad man blir som lärarstudent av undervisningen eftersom vi ständigt blir uppmanade att reflektera över vår egen undervisning så blir det en konsekvens att man också refekterar och funderar över andras undervisning. Lite arbetsskada redan innan yrkeslivet börjat? Absolut! Om man själv ska kunna undervisa och anpassa undervisningen är det bra att vara medveten om vad man själv tycker fungerar när man är elev/student. 

Nu under den här tiden jag har läst svenska har det blivit tydligt vilka lektorer som är utbildade högstadie- och gymnasielärare i grunden, det lyser igenom direkt oavsett om de säger det eller inte. Mina kursare är inne på samma linje, vi kan nästan lukta oss till det. Deras pedagogik, förhållningssätt och struktur ger en mycket tydlig hint om deras tidigare yrkesliv.

Det är självklart ingen garant att dessa lektorers undervisning är bättre än en lektor som i grunden inte är lärarutbildad - men när det kommer till strukturen känner jag att det är en befrielse.

Nu är jag tillbaka efter en mindre bloggtorka. Jag har försökt börja skriva flera inlägg men efter 2-3 meningar har det känts fel och jag har raderat det.

De senaste två veckorna har präglats av uppsatstankar och studiebesök och riggande inför studiebesök i min valbara kurs i litteraturvetenskap. I fredags spenderades dagen i Stockholm och vi träffade både Nöjesguidens litteraturredaktör och det lilla bokförlaget Druksache. Den här veckan har jag varit relativt omotiverad till att plugga, främst p.g.a. all ovisshet med min c-uppsats. Det kommer kännas skönt när den här månaden är över och jag har fått handledare och uppsats-pm är inlämnat.

Jag är i alla fall hoppfull inför nästa vecka och hoppas på att få ökad motivation av att min valfria kurs på nordiska språk börjar. Det känns väldigt peppande att läsa en kurs i textanalys och textproduktion då det är någonting som jag har saknat en del under svenskan, då textgenrer är viktigt i högstadiet och gymnasiet, men vi har knappt pratat om det hittills under utbildningen. Jag sa det under början av förra terminen att jag har saknat det och sen när det dök upp en valbara kurs i det, blev det ett självklart val. 

Tillsist idag publicerades ett personporträtt av mig här på Ergo-webben som webbredaktören Jakob har skrivit. Om du är intresserad går det att läsa här. Jag berättar om hur min studiesituation har förändrats sedan hösten 2011 då jag drabbades av hornhinnesjukdomen keratokonus. Som jag har skrivit tidigare har det varit en berg- och dalbana, och även om det är upp och ner så går det att leva med och studierna flyter på. 

Något spretigt blogginlägg idag men jag hoppas att ni kan leva med det. 

I december valde jag att berätta om min sjukdom och den funktionsnedsättning som den medför här på bloggen. Det är verkligen berg- och dalbana med mina ögon ena dagen bra och den andra betydligt sämre. Idag är det en sämre dag.

Dimman ligger som en ridå för ögonen och jag har fått zomma in ordentligt i webbläsaren för att ens kunna skriva det här inlägget. Det är inte synd om mig jag har tur ändå som bor i ett landsting där jag får de behandlingar som jag behöver och har tackvare Studentstödet, Syncentralen och mian föräldrar fått de hjälpmedel som jag behöver. Men det är min födelsedag idag och hade i alla fall önskat att det hade kunnat få vara en bra dag idag. Tyvärr inte, jag får väl hoppas på att den kommande veckan kan dela med sig av några bra dagar. 

Kampen går vidare...

Jag sprang in på Luthagens Livs när jag kom hem från en runda till biblioteket. Optimistisk över att det skulle vara lite folk som det brukar vara på vardagskvällen vid halv åtta tiden. När jag passerar in genom dörrarna kan jag konstatera som jag har gjort de senaste veckorna att det inte är lugnt som det brukar vara utan det är köer i alla öppna kassor. Nu blev det inte alls lika roligt och njutfullt att handla min laktosfria yoghurt och avokado. 

Varför ska alla andra också handla samtidigt som mig en onsdagkväll? Speciellt när jag har valt att handla en tid då det ska vara lite folk? Jag brukar ju försöka undvika att handla på Lutis när det är många andra som handlar då jag inte vill bli stressad när jag handlar.

Funderingen slog mig när jag närmade mig kassan "Varför är ni alla andra här? Jag har inte valt att handla samtidigt som er. Jag vill kunna stå lugnt och välja min avokado i lugn och ro, fatta det!". Inser sedan att en del av de här andra människorna har antagligen tänkt likadant som mig vi handlar på en lugn tid då för att komma undan den värsta rusningen 16-18.  Men hur kan det bli så att vi individer trots vår fria vilja att kunna gå och handla när vi vill välja just samma tid? Att det individuella valet för en viss grupp blir samma, det gör mig konfunderad. 

Eller så är det bara så att andra också har fattat att det är lugnt och skönt att handla på Lutis efter 19 på vardagar.