Då var det den här tiden på året. Dags att fylla sin sportbag med nödvändigheter, ta tåget till Arlanda och till sist beträda den blekingska marken igen.

Jullov! Eller? 

Tja, en uppsats måste jag visserligen ha fixad och klar i 10 exemplar den 9 januari. Men det känns ändå som att jag förhoppnnigsvis kan få lite lugn och ro i juldagarna. Eller just det..jag har inte köpt alla mina julklappar än. Skit. Dessutom blir det som alltid lite redaktörsjobb. Ingen julefrid på den fronten heller ser det ut som. 

Hur som helst. 

För er som är bekanta med Flickr kan jag tipsa om ett ganska trevligt nöje. För ett år sedan köpte jag min systemkamera som en liten julklapp till mig själv. Fotointresset har spirat. Och det är sjukt hur inspirerad eller fascinerad man kan bli av andra fotografer (därav tipset att kolla runt på flickr)

Jag har hittat en klar favorit! Kolla in Molly Lichten: http://www.flickr.com/photos/thisbeatingheart/ 

Det har varit dött ett tag här nu. Förlåt för det. Jag har helt enkelt omformulerat för många meningar i min uppsats och påbörjat vägen in i juldvalan.

Det brukar ju bli så framåt mitten av december. Allt saktar ner, människor blir aningen gladare och anledningarna till att fika radar upp sig (ser vi ett samband mellan den andra och tredje faktorn där mån tro?). Nu är tiden att tvångslyssna jullåtar på Spotify, trippa som en tant och baka pepparkakor för att göra grannarna avundsjuka. 

December är också tiden då livhanken värderas. Är det värt att utmana haha isfläckar (och eventuell död) för att använda cykeln och ta sig snabbare till skolan?

Förra året fick min cykel gå i ide. I år har det gått helt okej, men vissa undantag..

Min cykel håller nämligen på att rasa ihop. Bit för bit har den brutits ner det senaste året. Först gick kedjeskyddet sönder. Sen fick jag montera av korgen. (Note to self: Dammsugare är inte bra för cykelkorgar). Sladden till mitt framlyse är av och ser mystiskt avklippt ut. Mitt baklyse funkar inte (och inte mitt framlyse som ni förstår heller). Kedjan är slapp och jag vet att jag borde spänna den. Och idag fick jag punktering.

Kan inte bestämma mig för om det är synd om mig eller min skrothög till cykel. 

Jag blir stressad av jurister. Jurister stressar mig.

Uppfatta mig inte fel, det är inte juristerna själva som gör mig ofokuserad. Det är deras enorma högar av böcker och pluggande dygnet runt. Vart jag än går ligger lagböcker uppstaplade på borden. Folk river sig i håret, diskuterar den där komplicerade skilsmässan och sörplar på en (stor) mugg kaffe. Deras lidande verkar aldrig ta slut på något sätt.

Hur som helst gäller det att försöka hitta platser där man faktiskt kan fokusera och få någonting gjort.

Hemma vid köksbordet? - För nära kylskåpet. Dessutom lätt att få ologiska städimpulser.

Soffan? - Förrädisk lockande till sömn.

DH? - Övervåningen funkar (jag har vant mig vid den läskiga tystnaden). På nedervåningen tappar jag fokus varje gång klackskor klinkar i gången. Vilket är rätt ofta.

Nation? -  Helt okej. Satt på Norrlands hela förmiddagen idag. Note to self: kofta eller värmefläkt behövs, det drar genom väggarna.

UF-lokalen? - Gör allt förutom att plugga. Typ som att skriva det här inlägget.

Det blev lite mycket på en gång i förrgår. Efter tips från en kompis fick jag höra att Avicii (som tydligen blivit rätt känd vid det här laget. Eller i alla fall tillräckligt känd för att sälja ut Globen på fem timmar) skulle göra en extrakonsert i vår. Självklart skulle jag dit! 

Problemen hopade sig emellertid när jag klickade in mig på Globens hemsida över kommande evenemang. Gavin DeGraw i början av februari. Michael Bublé den 18 april. PANG. Beslutsångesten slår till. Mitt kära samvete, visst kan jag gå på alla tre? Så dyrt är det ju inte? Eller? Snälla..? snälla...?

Sedan mitten av tonåren har jag varit ett stort fan av Bublé. Och Gavin DeGraw har jag beundrat sedan mina One Tree Hill-dagar framför TV:n. Ni fattar problematiken.

Till råga på allt verkar ju Bruce Springsteen inta Ullevi i sommar. Lär bli mäktigt.

Mycket på gång. Mycket man inte vill missa! 

Min och månaden novembers relation är fylld av hatfull kärlek.

November förvandlar den färgstarka hösten till en grå och trist vinterblandning, ofta med några stänk snöblandat på toppen. Inte jätteuppiggande.

Men samtidigt är ju november en av de få månader som verkligen inte pressas av några skyhöga förväntningar. Det får liksom bli som det blir. Och det är helt okej att vara lite småslö eller köpa doftljus för 300 kr i veckan. Så det så!

I sann november-anda hoppas jag några av er sitter och slöar framför datorn med ett par varma tofflor på fötterna. Då kan jag passa på att tipsa om en av mina favoritartister som kom ut med ny skiva i år! Äntligen, äntligen. Han slog igenom med albumet Undiscovered 2006 som jag har lyssnat sönder (men ändå inte) för länge sen. Hans andra skiva gjorde mig faktiskt lite besviken. Den kändes så...kommersiell. Men nu har han hittat tillbaka rejält! 

Den här låten är underbar:

Jag har varit aningen tveksam. 

Men okej. Min ekonomi och jag har ändrat oss.

Blocket är rätt användbart ändå.

I april tidigare i år gick flyttlasset till Kantorsgatan. Först och främst ett nytt hem att bo in sig i, men också 61 nya kvadratmeter att fylla med prylar! När du bor trångt inser du hur mycket skräp man lätt samlar på sig och därmed ursprunget av kaos. Samma aha-upplevelse kan slå dig under det eviga bärandet av flyttkartonger upp och ner i Flogsta höghus. 

Men efter några veckor i en stor tvårummare inträffar plötsligt det motsatta: du inser hur mycket saker du inte har: "Vaddå ingen kavel? Hur ska jag då kunna baka bullar?", "Hallen blir ju smutsig jättesnabbt - vi kanske borde köpa en skohylla?" eller "vänta Matilda, du har ingen säng, du kanske borde köpa det?".

Efter otaliga turer mellan Kantorsgatan och IKEA (och ganska många portioner av deras köttbullar), kommer man till en punkt då platta paket inte är så roligt längre.

Där är jag nu.

De senaste dagarna har jag fyndat en billig läderfåtölj och tre (IKEA..)-bokhyllor på Blocket. Jag är nöjd. Och fåtöljen utmanar köksbordet som nytt favoritpluggställe. Tummen upp för det!

Gårdagens upptäckt: Det finns en stor uppsamlingshög för löv bakom Carolina Rediviva.

Jag, tillsammans med tre redaktörskollegor från UF, var på spaning efter ett lämpligt ställe att ta porträttfoton till hemsidan och nästa nummer av tidningen. "Slottet kan funka", tänkte vi och tog glatt en promenad längs kyrkogården och Engelska parken.  

Då kom lövhögen i vår väg.

"Nu har vi lämnat Ekonomikum, då kan vi leka igen!", sa en av webbredaktörerna och hopppade först i högen. Den andra var inte långt efter. Till slut låg vi alla där, antagligen i ett härligt sällskap av diverse småkryp och lera.

För några veckor sedan var jag och en kompis på konsert på Katalin. Det måste varit höstens regnigaste kväll. Öste ner. Ett bra mått på hur blött det är ute, är att avgöra hur illa min vinterjacka (som är gjord av något konstigt syntet/mocka-material) luktar. Tro mig, den här kvällen luktade jackan skumt. Men backade vi ur? Icke. Vi skulle ju se Milow!!

Jag ångrar inte en sekund att jag tog mig dit. Min skor fick visserligen stå på tork i dagar efteråt, men såna smällar får man ta. Det var en sjukt mysig konsert och Milow visade sig vara en rolig filur. (Typisk belgisk humor, enligt min kompis). Han vågade dessutom vara lite politisk. Like, like!

Hur som helst. Det som berörde mig mest var en låt jag faktiskt aldrig hört förut. Milow berättade att han skrev låten när han var lite över 20 och satt på sitt studentrum i en av Belgiens universitetsstäder. Den var tillägnad hans vänner som grubblade mycket över framtiden. Låten heter "Born in the eighties".

Jag själv föddes i och för sig ett år för sent för att vara åttiotalist, men ändå. Grym låt. Grym röst. Igenkänningsfaktor. Lyssna!

Jag trivs vid köksbordet just nu.

Egentligen tycker jag alltid om att sitta här i kaoset, gärna med en kopp te till hands och en pojkvän mittemot. 

Men idag känns det faktiskt lite extra härligt. Efter att ha snoozat bort en onödig halvtimme på morgonen, intagit den traditionsenliga frukosten och skummat igenom dagens DN tryckte jag på knappen. Uppsats-PM inlämnat! Puh. Nu sätter arbetet igång på riktigt. Är det bara jag, eller är det faktiskt inte lite kul att skriva uppsats? Det blir ju som ens egen lilla bebis på något sätt. 

Så nu sitter jag alltså här, lite lättad, lite halvt förnekande om vad som komma skall.

Det finns en gräns för hur många croissanter en normalfuntad människa kan äta. Tro mig.