Man ska inte underskatta en film som får en att vilja dansa

Året är 1984 och vi befinner oss i Thatchers England. Thatcher, som är känd för sin kompromisslöshet (”one isn’t here to be a softie”) vill krossa facket och vägrar förhandla med de då strejkande gruvarbetarna. I den verklighetsbaserade filmen nbsp;Pride nbsp;bestämmer sig ett gäng gayaktivister för att starta en insamling till förmån för gruvarbetarna. Den karismatiske ledaren Mark Ashton förklarar att gruvarbetarna, liksom de, blir trakasserade av polisen, politikerna och kvällspressen. Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) blir resultatet.

De bestämmer sig för att resa till det enda samhälle som är villiga att ta emot dem: Onllwyn, Wales. De flärdfulla Londonborna och de tystlåtna gruvarbetarna verkar först vara en omöjlig matchning: LGSM möts av skepsis, dömande blickar och glåpord. ”Vi blir uppbackade av en grupp perversa typer”, argumenteras det. ”Det får oss att framstå som desperata.”

Men så småningom tinar stämningen upp och det uppstår ett oväntat, varmt vänskapsband, inte minst när det visar sig att LGSM är den stödgrupp som samlat in mest pengar, och att de sitter inne med viktig juridisk kunskap. Det är just detta som är så fantastiskt: att filmen visar på en situation där två svaga grupper nbsp;inte nbsp;trycker ner varandra i syfte att hävda sig själva, som annars är en vanlig föreställning. Den visar istället att samarbete vinner i längden.

Pride nbsp;är en riktig feel good-film, en solskenshistoria. Jag såg om filmen för några dagar sedan och visst, jag kan se att berättelsen givet sina egna premisser har förutsägbara drag. Vad som berättas är unikt, hur det berättas mindre unikt. Men. Man ska inte underskatta en film som får en att vilja dansa, som får en att vilja stå med ett plakat och en sparbössa och samla ihop pengar i ett solidariskt syfte.

Inte minst är nbsp;Pride nbsp;något så ovanligt som en politiskt tung film. Det finns ett överflöd av filmer som behandlar politik men inte nbsp;riktigt nbsp;vågar ta ställning: nbsp;Pride nbsp;är, liksom Thatchers ledarstil, kompromisslös. Det är rätt och slätt en film om SOLIDARITET. Se den därför, eller bara för att få se McNulty från the Wire (Dominic West) i en episk dansscen. Den kommer gå till historien. nbsp;