Heja Birdman

Jag är väldigt nöjd att Iñárritus Birdman vann en Oscar för bästa film förra helgen. Inte minst för att många kommer gå och se den på bio, gå ut ur biosalongen och ba: qué?! Det är inte en storfilm i mängden, den bryter faktiskt lite ny mark i landet Hollywood.   

För vilka filmer har dominerat Oscarsgalan de senare åren? 12 Years a Slave, Argo, Lincoln, bland andra, det vill säga, filmer som är baserade på verkliga händelser och personer. Det görs film om nästan alla kända personer som någonsin funnits, bara de senaste åren har vi kunnat se mer och mindre bra skildringar av Princess Diana, Margaret Thatcher, Abraham Lincoln, Edgar Hoover, Steve Jobs, Nelson Mandela, Mark Zuckerberg, Sarah Palin, Elizabeth Taylor, Stephen Hawking, Alan Turing… the list goes on.

Missförstå mig rätt, flera av dessa filmer är riktigt bra (inte minst 12 Years a Slave), men det går också inflation i verklighetsbaserade filmer. Det finns onekligen en törst hos biopubliken efter att lära sig något när man går på bio, i bemärkelsen lära sig om historiska händelser. Jag kan uppleva en trötthet inför den här fixeringen vid kända och historiska personer.

Man borde kanske fråga sig: vad är syftet med film? Mitt svar: det har ett egenvärde och det är poängen, filmen är sin egen. Man ska inte underskatta fiktionen. Tacka vet jag Cohen-bröderna och Wes Anderson! Och Iñárritu. Birdman är en helt koko film som i första hand är just en film, och inte en historielektion. Mer sånt. MER FIKTION, ROMANTIK OCH MAGI ÅT FOLKET!