Kommentar till Judith Kiros: varför ska den manliga blicken alltid vara närvarande?

Judith Kiros skriver i måndagens DN (http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/judith-kiros-rosten-tar-makten-over-kropp-och-konst/) att Nicki Minaj öppnar upp möjligheter för svarta kvinnor i offentligheten. Hon ger oss ett smakprov på den kvinnliga komplexitet som Nicki Minaj ger uttryck för i sitt skapande i egenskap av svart kvinna, och hyllar Minajs kompromisslöshet i en värld som länge har exploaterat svarta kvinnors kroppar. Kiros har helt rätt i att svarta kvinnokroppar fortfarande är laddade. Det Miley Cyrus och Lilly Allen gör, som Kiros nämner, är bevis på detta. Men att påstå att Minaj öppnar upp möjligheter för svarta kvinnor i offentligheten genom sin sexuellt utmanande musik, är en sanning med modifikation.

Cooper, som Kiros refererar till, ställer frågan: är det möjligt för en svart kvinna att utgå från sitt begär och sin kropp i sitt skapande? Det är inte en oviktig fråga apropå det ovan nämnda, men måste kontras med den minst lika viktiga: är det möjligt för en kvinna i nöjesindustrin att INTE utgå från sin kropp i sitt skapande? Finns det, enligt nöjesindustrins alla regler, något annat sätt för Nicki Minaj att uttrycka sig än genom sin kropp?

När man menar att Nicki Minaj öppnar upp möjligheter för svarta kvinnor syftar man dels på det kroppsideal hon normaliserar: big booty, mörk hud. Men ställ upp Nicki Minaj bredvid vilken annan kommersiell, vit artist som helst och man inser att likheterna är många fler än skillnaderna. Nicki må ha stor rumpa och mörk hud, men är i övrigt precis som sina kollegor; hon har en perfekt näsa, raka och vita tänder, långa ben, välformade bröst, fylligt hår, hon är vaxad, tränad, målad, stylad, in i det sista. Tanken att Minaj representerar alla svarta kvinnor blir därför skev, snarare representerar hon den väldigt snäva kroppstyp som accepteras inom ramarna för en sexfixerad nöjesindustri. Idealen må ha utvidgas de senaste tio åren, men endast marginellt. nbsp;

Frågan återstår dock: ska inte svarta kvinnor ha rätt att skaka sina rumpor och dansa utan att det skambeläggs? Självklart, twerka loss för guds skull Men man ska också komma ihåg att svarta kvinnor inte precis föds med twerktekniken (jag har testat att twerka, det är skitsvårt). Ofta kan det se ut mer som dansscenen i Bande de Filles när unga tjejer dansar (https://www.youtube.com/watch?v=NsBRg2fs_3U). Tjejerna i filmen dansar med genuin glädje, lite tafatt kanske, men för sin egen skull (ingen man så långt ögat kan nå). Minajs avancerade danskoreografi i exempelvis Anaconda-videon, blir liksom hennes kropp, ett svåruppnåeligt ideal för många unga tjejer och kvinnor.

Låt oss stanna upp lite vid Anaconda-videon. Kiros skriver om scenen där Minaj twerkar framför en kåt Drake (han sitter på en stol och tittar på), och om hur Minaj slår bort Drakes hand när han försöker ta på henne. För Kiros räcker detta för att påvisa hennes sexuella självständighet. Jag saknar frågan: varför ska den manliga blicken alltid vara närvarande? Varför ska Drake överhuvudtaget sitta på en stol och titta på och varför ska Minaj behöva slå bort hans hand? För mig behövs det mer för att öppna upp möjligheter för svarta kvinnor. En nyskapande video på temat ”svarta kvinnors sexuella självständighet” kunde vara något i stil med: ett gäng kvinnor, typ någon med stor rumpa, någon med platta bröst, någon med helt vild hårväxt, som sitter och onanerar i grupp. Utan att Drake sitter på en stol och tittar på. nbsp; nbsp;