"The Jinx": har inte Robert Durst redan vunnit?

Veckans kanske minst otippade, men icke desto mindre goda tips, kommer här: HBO-serien The Jinx. För er som inte vet är The Jinx en så kallad true crime-serie i sex avsnitt, det vill säga en dokumentär serie, som handlar om mångmiljonären Robert Durst och mordmisstankarna som kretsar kring honom. Som många innan mig har konstaterat finns det likheter med den uppmärksammade podcasten Serial, som också den nystar i ett olöst mord.

Här behövs ingen fiktion, scenariot och Robert Durst som karaktär är så skruvade att det räcker till och blir över. Snabb sammanfattning: på 80-talet försvann Dursts fru och Durst misstänktes tidigt för mordet men dömdes aldrig. Frun Kathy har aldrig hittats. I samband med att fallet togs upp igen år 2000 mördades Durst bästa vän (som antogs sitta inne på viktig information), och några år senare även Dursts granne.

För några år sedan gjordes en spelfilm om försvinnandet av frun Kathy, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna (All Good Things). Durst själv kontaktade regissören Andrew Jarecki efter att ha sett filmen och föreslog att han skulle låta intervjuas. Jarecki tackade ja och resultatet blev HBO-serien. Hela upplägget är därför bisarrt: här har vi en serie om en potentiell seriemördare – skapad på den potentiella seriemördarens initiativ. The Jinx liknar ingenting annat.

(OBS nu följer spoilers)

För vem i helvete vill efter massa år vara initiativtagare till en serie som kan få en fälld? Vem i helvete vill att massa filmnissar och jurister ska vända på varje sten i en rad olösta mordfall där du är huvudmisstänkt? Durst är en diva utan dess like, hela han känns som ett konstprojekt, och oavsett om han har mördat alla dem han misstänks ha mördat eller inte så är han en galen man. Han liksom skriker efter att bli upptäckt (för vad är ännu inte helt klart). Divan Durst tar dock en enormt komplicerad omväg runt (vad av många antas vara) sanningen: han anlitar landets dyraste advokater samtidigt som han är så dum (?) att han snattar en kycklingmacka – och blir upptäckt – när han lever under dold identitet. Han låter en hel serie skapas om honom och nekar till mord vid varje intervjutillfälle, men erkänner av misstag (?) i slutet – istället för att bara erkänna direkt. Det är en himla cirkus.

Men här kommer en fråga: har inte Durst redan vunnit? Jag får en obehaglig känsla av att Durst håller tyglarna här, att det i själva verket är han som regisserar. Jag får en obehaglig känsla av att dom eller ingen dom egentligen gör detsamma för honom, det enda Durst är ute efter är erkännande, det erkännande han i hela sitt liv jagat efter sen han blev kickad från det framgångsrika familjeföretaget till förmån för lillbrorsan. (Ni vet det klassiska citatet: ”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad..”) Och erkännande har han fått. The Jinx har blivit en oerhört uppmärksammad serie med miljontals tittare, och Robert Dursts ansikte och namn är numera ett som många utanför USA känner till. Hans mörka, blanka, med eftertryck blinkande ögon borrar sig in i en.

Serien väcker även många andra etiska frågor: är det okej att skapa nagelbitande underhållning av verkliga människors livsöden? Eller för den delen, att iscensätta dem? Det är svåra frågor och jag har inga bra svar. Samtidigt är jag väldigt tacksam att serien skapades eftersom jag älskar den – den är förtrollande, skickligt berättad och oerhört spännande. Frågorna fortsätter mala i mitt huvud. Serien lär oss också något om USA; hur man med rätt summa pengar kan omvandla vilken lögn som helst till en sanning. En sak är säker: hade Durst varit en svart, fattig man hade han redan varit död.