När hösten kom till Bryssel

Jag är så kär idag. I löven, färgerna, ljuset, lugnet.

 

När jag satt på tåget till Bryssel i morse, som jag gör varje tisdag för att gå på min fantastiska Gender and intersectionality-kurs, så kom jag på att jag har glömt njuta. Jag läser och skriver och umgås och skrattar och dansar och säger och gör men glömmer bort att vara. För en sekund tittade jag upp från min kritiska diskursanalys av ett lägenhetsmöte med diskriminerande undertoner, och ut genom tågfönstret och insåg att jag missat transformationen till att världen är så vacker att man tappar andan.

Så jag bestämde mig för att ägna min lediga eftermiddag åt att ta igen det jag missat, och insupa all de senaste veckornas magi. Så nu sitter jag här, på en bänk i Grand parc de Bruxelles och, ja, insuper. 

Till vänster om mig sitter en äldre man och läser tidningen. Till höger om mig sitter två kvinnor och konverserar på franska och äter pastasallad. Jag blir nästan lika förvånad varje gång jag kommer hit, att människorna, efter 40 minuters tågfärd, helt plötsligt pratar ett annat språk. Kommer på mig själv med att fråga om vägen på engelska, fast anledningen till att jag valde att åka på utbyte till Belgien var att jag ville prata franska. Ja, förresten kan det ju kanske vara av intresse varför jag ”utbyttes” till Belgien. Varför i hela friden Gent, undrar ni. Det korta svaret är att jag ville prata franska men inte i Frankrike. Min pappa är fransk och jag har en hel del fransk släkt, så kände för att bättra på det gamla lingot lite i fransktalande Belgien. Men de pratar ju bara flamländska i Gent, inte franska, säger ni. Då säger jag, jaha det var väl inte så himla lätt att hålla koll på. Fuck you. Jaha, nu kom jag ur mitt magi-mode lite Ska titta upp från min dator nu och ut på duvorna och barnen och fontänen och färgerna och eftermiddagsskimret.

Puss.

 

 

Nämnda eftermiddagsskimmer. Grand Parc, Bryssel.

 

Så här ser ALLA skyltfönster ut här. Tillochmed klädaffärerna. Typ. Därför är det en svår stad att sightsee-a i. Man fastnar liksom.

 

 

 

Jag satte mig på Grande-Place, bryssels världskända torg och tog en svindyr kaffe. Värt, för den här utsikten över stadshuset Hôtel de ville. Finns tydligen ett chokladmuséum här i krokarna också.

 

Detta är inte det, men en helt vanlig chokladfontän i en helt vanlig chokladaffär. Belgien är ju känt för sin choklad, och jag har inte hunnit testa den än. Så jag bestämde mig för att UNNA mig en bit eller två.

 

Dessa två chokladpraliner blev det. En cognacstryffel och en med kaffenånting. Gud vad jag älskar ordet pralin.

 

En musikaffär.

 

En bokaffär.

 

En tvålaffär.

 

En suddig, underbar second handaffär som jag planerar att bosätta mig i.