...har jag minst fått i mig. Utvärdering av grötveckan: Jag är fast.

Att bryta en vana är egendomligt upplyftande. Det spelar ingen roll om det handlar om så vardagliga saker som att cykla en helt annan väg ner till stan eller att köpa ett helt annat smör än vad man annars brukar göra - varje steg utanför den väl upptrampade stigen gör mig helt varm inombords. Den här veckan har jag tänkt bryta min frukostvana. Dels för att jag är oändligt trött på att kånka hem liter efter liter med filmjölk men också för att jag har lessnat på att aldrig kunna koncentrera mig på föresläsningarna sista timmen innan lunch. Därför är det dags att müsli och filmjölk byts mot gröt och mjölk. Ni förstår säkert inte hur stort det här är för mig, men det ska jag strax förklara. Jag har förmodligen inte ätit gröt sedan jag gick på dagis, och gröt har sedan dess för mig förknippats med tvång. Precis på samma sätt som banan tidigare har gjort. Dagisfröknarna tålde helt enkelt inte att man sa att man inte ville ha, man skulle prompt trycka i sig den där gröten och lilla, lilla bananbiten och givetvis blev jag svårt traumatiserad. Nu har jag sedan några år tillbaka börjat äta banan igen, och jag har länge funderat på om jag vågar mig på gröt också. I kväll tog jag då det historiska steget. Rågmjölsgröt fick mig att övervinna hindret, och döm av min förvåning när det faktiskt smakade rätt gott med lite lingonsylt och mjölk. Jag tänker att jag ska fortsätta min grötterapi veckan ut och så får vi se vad som händer. Kanske kommer jag i slutet av veckan att upptäcka att jag känner mig lite mer upplyft, mätt och tillfreds med mitt förflutna.

Okej, mysfaktorn är rätt hög men egentligen vill jag inte alls sitta ihopkurad under en filt i soffan och lyssna på hur vinden går en rond med Ekonomikumparken. Hade jag fått varit allsmäktig hade jag trotsigt stängt av snömaskinen, sopat bort huvudvärken och grenslat cykeln på studs. Hur kan jag ha så dålig timing att min förkylning tar fäste i mina stackars tinningar just i dag? Just idag när Studentradiopriset 2011 fyller GH med galaglitter och prisregn. Hade jag inte suttit med den här förjordade huvudvärken hade jag kompenserat för min frånvaro på middagen och röjt på dansgolvet in this very moment. Jävla oflyt hela ti'n! Fast jag ska vara glad att den här dagen, med det olycksbådande datumet, gått så bra ändå. SJ gjorde sitt jobb och levererade mig på utsatt tid till Uppsala. Det var mer än de lyckades med när jag åkte hem till väst innan jul. Jag har i egenskap av snål student funderat över det där med buss versus tåg innan julhelgen. Jag har kommit fram till att om man har tid och tycker om att studera hur folk reagerar i "krissituationer", det vill säga när deras tåg blir trettio minuter försenat för att står ett söndrigt godståg på spåret, är det rent ekonomiskt värt att ta tåget eftersom man ändå får en förseningsersättning. Tillhör man den julhysteriska sorten är det nog värt att ta bussen, eller kanske inte ens förflytta sig. Julen är inte optimal ur transportsynpunkt helt enkelt. Nåväl, julen 2011 är nu bara något för Förgångna Julars Ande och mitt jullov bara en parantes i mitt studentliv. Nu är jag hemma hemma och på måndag börjar ännu en termin av studier. 

Jag befinner just nu i Uppsala-exil. Jag gör som majoriteten av Uppsalas studentynglingar; flyr stan över jul och nyår och lämnar staden tom så när på några infödingar och några kraxande kråkor kring domkyrkans torn. Som den teknologstudent jag är har jag också lyxen att få förslappa mig totalt under dryga tre veckor. Förslappad ja, och försoffad. Jag har fortfarande inte hämtat mig rent fysiskt sedan julfirandet utan fiser ständigt efter all julmat och allt stillasittande. Nu håller jag på att få sittsår också, och musarm. Men det är helt klart värt priset när man får göra absolut, absolut ingenting för några dagar.

Men helt pilla-i-naveln-ledig har jag faktiskt inte varit, och helt ledig ska jag inte få vara. Jag har "jobbat" (dvs snurrat runt på en kontorsstol, stirrat på telefonväxeln och knappat lite oengagerat på tangentbordet) och så finns det ju alltid lite skolarbete som ska göras. Ett "PM" på tretusen ord ska skrivas och så släpade jag med mig Calculus hem på tåget så den måste jag väl öppna någon gång också. Idag gör i alla fall min sista dag på jobbet. Sedan väntar nyårsfirande och därefter ska jag ta med mig mammut till kamelerna . Jag är lite tveksam till chartersemestrar, men nu har det regnat så överjordigt mycket här i väst så jag har spottat på min värdighet och betalat för en hardcore sol-och-bad-resa. Jag är så värd det!

Gott nytt år på er studentmuppar!

Jag märker tydligt att julen närmar sig. Mamma ringer mig allt oftare. Hon ringer om att jag kan ta med smutstvätten hem. Hon ringer om vad jag ska köpa till pappa i julklapp. Korta samtal. Det märks att hon längtar nu, längtar nu när hon vet att det är nära. Jag har inte varit hemma i Borås sedan augusti. Jag har varit så uppe i allt här hemma i Uppsala, med start på nytt program och allt vad det innebär. Men det ska bli skönt att få komma hem under julen. Att få ta en paus från Uppsala. Livet här är så intensivt. Det är så mycket människor, så mycket liv, så mycket att göra. Det bara rusar iväg. Ingen tid till att bli uttråkad men alldeles för mycket tid till att plugga kemi. En hel helg kvar, sedan blir jag av med allt vad tentaplugg heter för den här terminen och kan åka hem för att bli ompysslad och uttråkad. Jag kan knappt bärga mig!

Den 13 december gästas Uppsala av Lucia men också av sex stycken Nobelpristagare. Om du inte har nått bättre för dig i morgon än att pilla navelludd tycker jag att du ska ta dig till BMC, Ångströmlaboratoriet, Universitetshuset eller Ekonomikum och insupa lite nya kunskaper. Själv kommer jag sitta fast i en kemisal på SLU hela dagen men hoppas att få se lite av föreläsningarna på projektorn i labbsalen. Luciadagens höjdpunkt måste vara fredspristagarna Leymah Gbowee och Tawakkol Karman. Tack Norska Nobelkommittén för att ni i år valde några som faktiskt har uträttat något! När Obama förra året fick fredspriset var det en kommentar som jag tycker sammanfattade det hela hemskt bra:

"Att ge fredspriset till Obama är som att ge litteraturpriset till en författare som lovar att skriva världens bästa bok" 

Mer om morgondagens föreläsningar läser ni här.

Ojojoj, ett premiärinlägg! Det pirrar i fingrarna som studsar över tangentbordet. Men så tänker jag precis som när vi sänder live på Studentradion: "Hur stor är egentligen publiken? Är det fler än mamma? Nej. Hej, mamma!".  Min mamma ja, hon är boråsare. Precis som jag - born and raised. Men nu bor jag i Uppsala, och här står jag med ena benet i teknologlivet men med blicken stadigt riktad mot samhällsfrågor. Jag läser nu första terminen på civilingenjörsprogrammet i energisystem och det är en vindlande väg som tog mig hit; via jobb, resor, 60 hp samhällsvetenskapliga ämnen och så ett tekniskt basår.   

Kanske är det gårdagens fest som undermedvetet alltid lockat mig hit? Då snackar jag inte om en spårad korridorsfest i Flogsta utan årets mest glamorösa partey för den akademiska eliten: Nobelfesten. Jag har de senaste två åren lagt 400 kronor på att försöka få en plats i Blå Hallen, eller i varje fall på efterfesten. Det står absolut högst upp på min lista över saker jag måste göra innan jag dör. Varför? Ingen aning, men någon slags fascination har jag alltid haft inför Nobelpriset. Från att jag som liten unge hängde framför tv:n den 10:e december för att få se när desserten serverades (hade jag tur var det en glassbomb med ljus inuti) till att jag de senare åren väntat på att SVT ska sända "Snillen spekulerar".  Vad har då det här med Uppsala att göra? Inte kommer väl jag bli Nobelpristagare av att plugga till civilingenjör här? Nej, men jag kommer förstå lite mer av vad min akademiker till bordsgranne snackar om när jag sitter där i min frasande klänning och desserten kommer in på gyllene fat.

Nej, det där var nog lite långtsökt. Inte var väl det enda anledningen? Uppsala erbjuder ju så mycket mer än social kompetens för nobelfestande, och det kommer den här bloggen handla om - Uppsalas smörgåsbord. Det blir också en och annan betraktelse över helgmisär och vardagsglamor. Dessutom kommer jag ge dig konkreta tips på vilken matlåda som är godast att äta fem dagar i rad eller hur man ska rädda världen. Och så kommer jag sparka och skrika lite åt alla håll och kanter, för ibland är det bara så jävla svårt att hålla käften när man tycker något. Eller hur mamma?