Skådespelet

Läser Lena Anderssons fantastiska roman Utan personligt ansvar om Ester Nilssons fortsatta romantiska exkursioner. Föremålet för hennes längtan är den här gången skådespelare Olof Sten, och det hela går dåligt, i likhet med förra gången.

Jag reagerar på en sak som Sten säger: Skådespelare saknar kärna . Har länge haft samma känsla.

Skådespelare är kanske mimetiska just för att de inte har en medelpunkt, i alla fall de duktiga. För att kunna ikläda sig andra krävs viss frånvaro av ett själv. Allt det där brukar jag tänka när jag ser Tom Cruise till exempel. Han spelar även Tom Cruise. Sten menar att det är ärligare på ett sätt, att alla ändå spelar roller och att den enda skillnaden är att skådespelaren med sina masker och kulisser inte hymlar med det. Kanske har han rätt. Kanske är Tom Cruise världens ärligaste människa.