Vass samhällskritik i Lundkvists samlade

I debatten kring den extremprovokativa folkmordsserien om Fredrik Reinfeldt som rönt en del uppmärksamhet på sistone, har upphovsmannen Pontus Lundkvist kort och gott ofta beskrivits som serietecknare. Utan att ta serien i försvar tycker jag att en sådan benämning är att förminska Lundkvists konstnärsskap, serietecknandet är bara en lyrsträng bland flera hos denne underjordiske renässanssjäl.

Som musiker ingår Lundkvist i Testbild!, som filmare har han flera nollbudgetfilmer bakom sig och som redaktör med smak för det subversiva är hans Mina ögon!! Mina ögon!! en allkonstnärlig institution bland punkfanzines.
Boken Mina Ögon!! Mina Ögon!! ges nu ut av förlaget Lystring och är en sammanställning över fanzinets snart tjugoåriga livstid. Den omfattar över sexhundra sidor faksimil formgivna med punkcollagets slarviga klipp-och- klistra-estetik, och är fullpepprad av provokativa illustrationer. Textinnehållet är ett sammelsurium av intervjuer med obskyra musiker och filmskapare, recensioner av konserter, skivor och andra fanzines, essäistiska inslag, gästpoeter och indignerade ledare. Ett tvättäkta punkfanzine i en enorm samlingsvolym med andra ord.
Det mesta är skrivet i inspirationens hastigt falnande glöd, och insprängda passager av det där skrev jag för en månad sen, nu minns jag för lite för att kunna fortsätta visar öppet Lundkvists krav på stundens ingivelse. Så fort engagemanget tryter slutar han tvärt vilket gör texterna yxiga och sprängfyllda av energisk radikalitet, istället för att falla över i slentrian.
Lundkvist arbetar sällan om eller nyanserar, istället fungerar numrens ledare som ett utrymme för revision av föregående nummers brister.
Inte minst av den anledningen är Lundkvist svårare än man tror att malla in som motvallskärring och provokatör i största allmänhet. Det finns en utvecklingslinje som gör att hans cementerade positionering mot det monolitiska etablissemanget och allt vad det står för i form av likriktning och moraliskt fördärv, faktiskt inte blir enformig i längden.
Mina ögon!! Mina ögon!!-boken ramas in av en programförklaring i vars slutord Lundkvist skriver att någon gång i framtiden ... kommer vi att vakna till ett könshårigt decennium där klokhet, mental hälsa och sunda ideal åter ska vara den sol som lyser över oss. Vi ska dra skämt om vilka dumma människor det fanns på 00-talet som trodde man kunde vara intellektuell och läsa modemagasin samtidigt. Eggen är vass och har sitt mål klart formulerat för sig. I all sin opposition är Mina ögon!! Mina ögon!!-boken ett outtömligt vattenhål. Jag har den liggande på nattygsbordet och återkommer till den i vederkvickande men intensiva entimmespass. Mer än så pallar jag inte med i taget.