Lång dags färd mot natt

Som student får man ibland en överväldigande känslan av denna enorma tidsrymd som ligger framför en. Hela livet som väntar: allt är möjligt, allt kommer hinnas med, döden finns där borta men man skrattar bort den låter den försvunna ur synfältet genom att uppgå i studier, relationer och fester. Men allt kommer inte hinnas med, vi hinner inte göra allt vad vi tänkt, vi blir inte vad vi tänkt oss och detta kan vara ”en smärtsam insikt” som Thomas Anderberg skriver i sin nya roman. Anderberg är i Uppsala känd som engagerad och kunnig professor i praktisk filosofi, men var även verksam som författare och kritiker i Dagens Nyheter. Förra året avled han – endast 56 år gammal – hastigt av en hjärntumör och lämnade ett stort tomrum efter sig vid katedern i Universitetshuset.

Hans sista roman ”Det mesta blir aldrig av” är ofullbordad, en hårt redigerad version av ett manuskript som Anderberg lämnade över till Åsa Lindeborg och Staffan Bengtsson när tumören tog över och språket sakta försvann. Romanen löper i två spår. Ett är sjukdomens spår, korta filosofiska fragment i en fallande natt, där finns en falnande eld, ett halvdrucket glas, ett piano. Det är en metaforisk och faktisk färd mot mörkret: döden och språklösheten. nbsp;

Det andra spåret, en helt annorlunda färd, löper mot en schweizisk alptopp, en mer storartad och sublim plats är svårt att finna. Och här där livet ställs på sin spetts yttras andra filosofiska problem, om vilka handlingar som maximerar lyckan, eller rättare sagt: vilka handlingar man tillåts utföra för att minska det allmänna lidandet. Men det är inte bara ett filosofiskt problem utan även en thrillerartad historia: en son har försvunnit, en bror har dött och en brorson från Sverige dyker oväntat upp i den staden Bern där romanens huvudperson Thomas bor.

Historien är något rörig och även om den klarnar något, när luften blir tunnare på högre höjd, märker läsaren att detta är långt ifrån en färdig roman. Manuskriptet Thomas Anderberg lämnade efter sig omfattade mer än dubbelt så många sidor än dem som nu publicerats. Redaktörerna kallar det för en kamratlig brutalitet. En röd tråd genom romanen är frågan om identitet, vilka är vi är och vilka vi kunde varit. Det är svårt att inte ställa samma fråga angående manuset. Vad hade Anderbergs bok kunnat bli om han tillåtits leva bara lite längre till, om han inte så tidigt försvann in i språklösheten, om redaktörerna inte varit så kamratligt brutala.

Det är en fin liten bok, framförallt de filosofiska fragmenten skrivna under hans allra sista tid, men det är inget storverk. Kanske hade det kunnat bli, men det mesta blir som sagt aldrig av.