Självdistans i klichéfylld historia

Mildh & Fromm 1 - Uppgång… och fall
Författare: Göran Semb och Carlos Pedrazinni
(Ades Media)

Foto: Ades Media"Som upsaliensare tror jag att serien skulle vinna på att inte hymla med att den utspelar sig i Uppsala och låta stadens miljöer ta större plats."

Misery Loves Co får ursäkta, men från och med nu heter Uppsalas hårdaste duo Monika Mildh och Erik Fromm, det senare namnet väl en blinkning till psykoanalytikern Erich Fromm. Mildh och Fromm är säkerhetskonsulter – ett jobb som ligger någonstans mellan privatdetektiven och den hemlige agenten – och figurerar i tre äventyr som ingår i det samlingsalbum som recenseras här. Fromm intar rollen som åldrad cyniker som lotsar den yngre och färskare Mildh in i den farliga säkerhetskonsultvärlden. Mildh är dock inget våp. Hon räddar vid flera tillfällen Fromm, och dekonstruerar hans mycket medvetet odlade självbild med välplacerade sarkasmer.

Albumet är en klichéfylld
historia, men med självdistans. Exempelvis framstår Erik Fromm i förstone som en avdankad, alkoholiserad och bitter ex-livvakt. Det framkommer dock att han bara låtsas: han sköljer munnen med whiskey, ställer snabbt fram disk på bänken för att det ska se stökigt ut, allt för att framstå som misslyckad och ofarlig. När han ska förklara för några skurkar hur han lyckades överleva deras bilbomb, säger han att man utvecklar en kuslig känsla för avvikelser i hemmiljön – en typisk agentfilms-topos. Det visar sig strax, genom Monika Mildhs ironiska inre monolog, att det är ren bluff: Fromm har helt enkelt sett bombplanteringen på övervakningskamera och fått bomben att smälla genom att fjärrstarta bilen. Inom ramen för berättelsen ljuger Fromm för att spä på myten om sig själv, men på ett metaplan framstår detta och whiskeygurglandet som mycket medvetna drifter med genrens konventioner.

Serien utspelar sig i ”vad som liknar en vanlig mellansvensk stad”. Några bekanta platser skymtar förbi, som polishusets entré, Ackis akutmottagning och så vidare. Som upsaliensare tror jag att serien skulle vinna på att inte hymla med att den utspelar sig i Uppsala och låta stadens miljöer ta större plats. Det skulle ge inte bara serien utan även staden en extra dimension, på det sätt som exempelvis skräckserien 1000 ögon har gjort, och göra oss känsligare för den mystik och spänning som kan leva i vardagen om man bara skrapar lite på ytan.