Foto: Sara Mac KeyIsabelle Ståhl är författare, kulturskribent, kritiker och doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Stark skildring av digitaliserade relationer

Just nu är jag här
Isabelle Ståhl
Natur & Kultur

Foto: Natur & Kultur" Som skildring av vad våra digitaliserade relationer gör med oss som människor är boken urstark."

Isabelle Ståhls debutroman är vid första anblick superkonventionell: vilsen flicka skaffar pojkvän, tröttnar, inleder en otrohetsaffär, kör förhållandet i kras, allting slutar ungefär där det började. Det är en prototypisk historia som berättats många gånger om. Men det är i sin ordning: i Ståhls bok är handlingen mest en fond. Det viktiga är personporträttet som tecknas mot den.

Huvudpersonen Elise
är en ung student. Hon har depressionsproblematik, hon medicinerar, men symtomen kvarstår. Det sociala livet levs på svartklubbar, på Facebook och Tinder; värmen från datorladdaren påminner henne rentav om värmen från en mänsklig kropp. När hon väl ger sig in i en relation är det i tron att den ska göra henne lycklig. När det visar sig att den kommer med en kostnad – man måste öppna sig och till slut också binda sig – sjangserar den. Senare avslöjar hon för sin nästan tjugo år äldre älskare att hon attraheras av äldre män, för att de ”liksom har gett upp”. Det är en utmärkt skildring av mänsklig vilsenhet.

Ordbehandlingen i boken är enkel och okonstlad, bortsett från något enstaka litterärt ord som ”Harmagedon” eller ”förborgat”. Satserna är korta och staplas på varandra; kommatecknen används nästan uteslutande på platser där man annars kunde ha haft punkt. Det gör, tillsammans ordbehandlingen, att texten ger ett direkt och lite grovt intryck. Det är dock inte torftigt. Bildspråket är levande, och särskilt i bokens Tinderprofilrika första del är det gott om humoristiska observationer av hur människor odlar sin självbild.

Som skildring av vad våra digitaliserade relationer gör med oss som människor är boken urstark. I övrigt är den som bäst  om den läses som en psykologisk djupdykning i en person: Elise är en komplicerad, motsägelsefull och i grunden fascinerande människa, kanske för att hon påminner så mycket om en själv i ens svagaste stunder. Som ett mer konventionellt relationsdrama är boken svagare. De övriga personporträtten är tunna eller något klichéartade – äldre, förment feministiska kulturmän med dålig kvinnosyn börjar bli en stapelvara. Det gör dock ingenting om man läser på rätt sätt: de övriga porträtten tjänar i sin genomskinlighet som tydliga kontrastiv till Elise, och det är bekantskapen med henne som gör boken berikande.