Stor kulturgärning av Svedjedal

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv
Johan Svedjedal
Wahlström & Widstrand

Omslag: Wahlström & Widstrand"Svedjedal har över huvud taget ett falköga. Jag ritar utropstecken i kanterna i nästan varje kapitel när han, utifrån till synes intetsägande rader, träffar insikter om Boye."

Karin Boye intar på många sätt en särställning bland svenska poeter. Hon är en av få diktare som svenskar kan citera lite till mans – Den mätta dagen är aldrig störst! – och dessutom vet biografiska detaljer om – var hon inte homosexuell, tog hon inte sitt liv? Men bakom varje schablonbild och lösryckt citat finns en riktig person, och denna person framstår  i sin fulla komplexitet i Den nya dagen gryr, signerad Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi.
Boken har den stora förtjänsten att den inte bara är biografi, utan också består av mycket kompetent litteraturkritik. Författarskapet belyses fullt ut ifrån sitt idéhistoriska sammanhang och kopplas på ett övertygande sätt till Boyes privata utveckling. Flera intressanta saker, för mig tidigare okända, noteras. Exempelvis nämner Svedjedal att Karin Boye länge använde sig av knoppar i sitt bildspråk, men att de helt fattas efter Ja visst gör det ont – hon ansåg sig därmed ha fullkomnat eller tömt ut knopparna som källa att ösa ur.
Svedjedal har över huvud taget ett falköga. Jag ritar utropstecken i kanterna i nästan varje kapitel när han, utifrån till synes intetsägande rader, träffar insikter om Boye. Första gången det slår mig är när Svedjedal noterar att Boye i skildringarna av sin barndom hemfaller åt klichéer på ett sätt som hon annars inte gjorde. Hon sitter som på nålar när den alkoholiserade modern kommer in rummet, känner en klump i magen och så vidare. Är det kanske så, frågar sig Svedjedal, att Boye är fast i klichén eftersom erfarenheterna är för smärtsamma att gräva djupt i? Man kan förstås diskutera om det är detta det betyder, men att det betyder någonting är givet.

Också som miljöskildring är boken intressant. För Ergos läsare torde Uppsalaepisoden vara intressantast. Kvinnliga studenter sågs ännu på tjugotalet som främmande fåglar; nationslivet var så mansdominerat att de kvinnliga studenterna måste starta en egen förening, som Boye var engagerad i. Det ger visst perspektiv åt dagens diskussioner om så kallade separatistiska miljöer för minoriteter.  I skildringen av Berlin, strax före nazisternas maktövertagande, får vi också en kuslig glimt av massuggestionens kraft när den övertygade antinazisten Boye – också i sitt privatliv knappast kompatibel med nazismen – bevistar ett massmöte och inte kan avhålla sig från att göra Hitlerhälsning.
Under läsningen av Svedjedals bok – som trots sitt digra omfång är både lättläst och bläddervänlig med sina fina fotografier – kommer jag vid upprepade tillfällen på mig själv med att surfa in på Bokbörsen, där jag letar efter titlar som Astarte, Kris och För trädets skull, som jag lägger i en varukorg till nästa löning. Ännu knappt två veckor efter att jag har läst ut boken försäkrar jag mig om att böckerna ligger kvar. Tack vare Svedjedals stora kulturgärning kommer jag att ta dem i hand som vore de kära gamla vänner.