Foto: Anneli Modin, Norstedts förlagCamilla Stens "Staden" väver ihop nutid med dåtid och förför, enligt Ergos recensent Helena Bjurbom.

Förföriskt obehag som fastnar

Läs också Madeleine Bergmans intervju med Camilla Sten:

"Du kan inte fusk dig till rädsla"

Staden
Camilla Sten
Norstedts förlag

Väggar, golv, fönster, tak och möbler. Natur som tar över. Förfall. Tyst. Tomt. Ensligt. Sorgligt, men lika delar vackert. Fascinerade och samtidigt skrämmande. Mystiken kring det övergivna och förfallna lockar med en utsträckt, förförisk hand. Jag är inte sen att sträcka mig till mötes men sällan (aldrig) i verkligheten. Oftast genom att klicka på en rubrik i stil med: ”15 makalösa bilder på övergivna platser!”. Tryggt alltså, på andra sidan skärmen.

Författaren och Uppsalastudenten Camilla Sten gräver djupare än så och vrider upp ämnet en nivå. I deckaren Staden låter hon mysteriet kring gruvstaden Silvertjärn locka till sig Alice, en dokumentärfilmare med tillhörande team, för att samla material till en dokumentär och förhoppningsvis finna ledtrådar till varför småstadsidyllen blev rysligt öde 60 år tidigare. 900 personer försvann spårlöst. Vad hände egentligen? Snacka om att sträcka ut en förförisk hand.

Alice och teamet är med om oförklarliga händelser som eskalerar, men viljan att veta vad som hänt är starkare än dålig magkänsla. Alices släktanknytningar till Silvertjärn driver dessutom på sanningssökandet ytterligare då hennes mormor Margaretha, som hann flytta till Stockholm, har berättat om systern Aina och modern Elsa som försvann tillsammans med resten av Silvertjärns befolkning. Emellanåt slungas vi tillbaka till tiden innan försvinnandet och lotsas igenom staden av bland annat Elsa och Aina. Sten lyckas väva ihop stillsamt obehaglig nutid med en växande problematisk dåtid för att långsamt vandra mot klimax.

Stundtals är dock obehagskänslan lite väl uttalad, att något inte stämmer är ganska givet, och hade möjligen varit ännu starkare om den fick smyga sig på utan att konstateras explicit i text. Drivet är verkligen inte smygande, det är spänning från början till slut, både då och nu. Intrigen är skickligt utformad då de tidsskiften som sker är väl utplacerade – dåtid anknyter till nutid och tillsammans utgör det ett genomtänkt samspel som närmar sig sanningen.

Det är lätt att det rysliga tar över, men subtilt söker sig också betydelsen av rötter och bakgrund fram. Det undgår inte läsaren att Alices mormors berättelser om Silvertjärn har varit en viktig del av uppväxten och att de präglat henne så pass att hon vill dela berättelsen med fler och samtidigt hitta en egen förklaring till släkthistorien.

Det tillhörande teamets medlemmar faller något i skymundan, ett par lidande och trassliga relationer målas upp men fastnar inte längre än i stunden. Stadens byggnader däremot hemsöker i efterhand. Vem kunde tro att något så simpelt som tomma hus kunde få en stackars sate att tända alla lampor i lägenheten och frenetiskt nynna på Allsång på Skansen-låtar? Tryggt, bortom pärmen, trodde jag.