Foto: Alva WillemarkDen tidigare Uppsalabon Johan Heltne romandebuterade med Det finns ingenting att vara rädd för 2014. Emil är hans andra roman.

Suggestivt från förövarens perspektiv

Emil
Johan Heltne
Natur & Kultur

Bild: Natur & Kultur"Den bekanta miljön ger en hög igenkänningsfaktor, vilket gör att mörkret i boken kryper under huden." Delar av boken utspelar sig i Uppsalas studentmiljö.

En man bor med sin farmor på Teneriffa och lever ett liv begränsat av mycket tydliga regler – regelbunden träning, regelbunden sömn, ingen alkohol, inga undantag. Han håller i schack något som finns inuti honom, något som när som helst annars riskerar att explodera. Varje dag tänker han på vad som hände för åtta år sedan, innan han bytte namn, flydde landet och sa upp kontakten med sin familj och sina vänner.

”Emil” är en bok som sakta men säkert griper tag och lyckas bli något mer än en berättelse om en vit, snart medelålders man med problematisk inställning till sex. På ett stilfullt sätt förmedlar den djuplodade tankar om vad ett liv egentligen är och hur en förhåller sig till händelser som ställer hela ens tillvaro på sin spets. Texten dyker ner på olika ställen i tiden och författaren lägger fram de fragment som behövs för att få en tydlig bild av händelseförloppet, men också de insikter som texten vill förmedla. Det blir svårt att värja sig mot, kanske extra mycket så för att stora delar av boken utspelar sig i Uppsalas studentmiljö – det är för många glas vin på Stocken, det är smutsiga korridorsfester och tveksamma sexuella relationer. Det är helt plötsligt en våldtäkt, ett offer och en gärningsman. Den bekanta miljön ger en hög igenkänningsfaktor, vilket gör att mörkret i boken kryper under huden.

Som läsare pendlar en mellan att känna avsmak för huvudpersonen, och medkänsla för en människa som förstört inte bara någon annans liv, utan även sitt eget. För även om brottet som Emil har begått – eller tror sig ha begått, är centralt i boken, är det eftermälet och hur han förhåller sig till sitt liv och sig själv efteråt som är kärnan. Heltne får dessutom berättelsen på ett effektivt sätt att spela på flera nivåer vad gäller Emils skuld, är det en skuld han bär för att andra har lagt den på honom, är han i själva verket oskyldig? Vad innebär det att vara oskyldig, kan en vara oskyldig om en annan människa upplever att en är det motsatta? ”Emil” erbjuder inga svar, men vill ändå förmedla någon sorts sanning. Vad den egentligen består av är upp till läsaren att tolka.

Med ”Emil” presenterar
den före detta Uppsalastudenten Johan Heltne ett vattenfall av fragment som vibrerar av vad som inte skrivs. Det är en dov verklighet läsaren får dyka ner i, där den korthuggna dialogen ofta får bära handlingen. Det är en berättelse om en förövare, men kanske framförallt är det en berättelse om djup skuld och hur en människa lever vidare efter det oförlåtliga. Går det att förlåta sig själv? Går det att någonsin lita på sig själv igen?