»Farlig politisering av lycka«

Staten ska inte bestämma åt oss vad som gör oss lyckliga, skriver två borgerliga debattörer i ett svar på Frida Johnssons inlägg i senaste Ergo.

När ett språkrör för Gröna studenter vill göra politik av mänskliga känslor är det både upprörande och oroväckande. Det är inte bara en orimlig och orättvis tanke att staten ska bestämma vad som gör människor lyckliga och därefter styra vårt samhälle efter denna idé, det är också direkt felaktiga påståenden som Frida Johnsson framför.
Den största sammanställningen av lyckoforskning görs regelbundet av den holländske forskaren Ruut Veenhoven. Baserat på data i hans World Database of Happiness drar han slutsatsen att ökningen av välbefinnandet visserligen saktar av när länder blir rikare, men den upphör inte att öka.
Det är en modern myt att den unga lyckoforskningen har nått slutsatsen att pengar inte gör oss inte lyckligare över en viss ekonomisk nivå. Det synsätt som Johnsson ger uttryck för är den så kallade Easterlin-paradoxen som nyligen har fått starka mothugg (se t.ex. Stevenson & Wolfers: Economic Growth and subjective Well-Being).
Milton Friedman har forskat om hur perioder av hög ekonomisk tillväxt i USA och Europa har öppnat för ökad tolerans och jämlikhet, medan tider av låg tillväxt har skapat intolerans och xenofobi, eftersom utebliven tillväxt innebär att vissa bara kan få det bättre genom att andra får det sämre.

Från vänstersidan hävdar man ofta att människan inte är skapad för marknadsekonomins många valmöjligheter, att valen blir så många att vi stressar ihjäl oss. Men just för att kunna hantera triviala valmöjligheter utvecklar vi medvetet eller omedvetet effektiva strategier, vi lägger inte ner tid på att skaffa information om varenda konservburk i matbutiken, vi tar de gamla vanliga. Först när vi blir missnöjda ägnar vi tid och energi till att leta fram en ny sort.
På samma vis som evolutionen har givit oss en kropp som mår bra av fysisk motion, tycks den ha givit oss en själ som mår bra av intellektuell motion. Att ligga och slöa på en strand kan låta som himmelriket, men vi måste snart plocka upp en bok eller spela lite beachvolley för att inte bli uttråkade.
Gröna studenter har dock landat rätt i en sak - något som redan Aristoteles konstaterade på sin tid, nämligen att lycka är något vi producerar och inte konsumerar. När man vinner pengar på lotto går lyckonivån snabbt upp och raskt ner igen, därför att om man inte genom egna insatser har uppnått ett resultat så är det inte alls lika tillfredsställande. Detta perspektiv kan förklara varför entreprenörer som själva styr sin verksamhet är lyckligare än anställda, oavsett inkomstnivå.

Att våra handlingar leder till belöningar eller problem, beroende på vad vi gör, är inte bara bra för att det får oss att fatta bättre beslut, utan också för att det ger oss en känsla av kontroll över våra liv: Vad vi gör får konsekvenser för vad som händer. Utan denna återkoppling skapas känslor av hjälplöshet och utsatthet. Det kan vara ett skäl till att de samhällen som har givit medborgarna minst möjligheter att påverka sina liv - de kommunistiska - verkar ha varit de mest olyckliga.
Johnsson har rätt i att ökad inkomst inte är ett självändamål. Vi menar att det är ett medel för att förverkliga sina livsmål - vilka de än är. En varaktig och givande lycka uppstår i större sammanhang, där man bidrar till någonting och känner att det finns en mening med ens livsprojekt. Men det förutsätter också frihet att välja projekt, och en fri ekonomi som ökar välståndet.

Det är synd att Johnsson som verkar ha en viss förståelse för lycka ändå slirar på målet. Vi är helt överens om att vi inte ska införa fler restriktioner, eller ha politiker som sätts i positioner att avgöra vad som gör oss lyckliga. Men i nästa andetag menar Johnsson att frihet att göra vad man vill inte betyder oändliga valmöjligheter i val av kaffe och telefonbolag.
Det är ett trivialiserande av frihetsbegreppet, och ett underkännande av förståelsen av en fri ekonomis betydelse för människors egenmakt och samhällsutvecklingen. Det är tack vare konkurrens det aldrig har varit så billigt att ringa, eller för den delen köpa kaffe. Konkurrens som pressar priser är om något den fattiges bästa vän. Vi behöver frihet både i det lilla och det stora. Frågan som uppstår är givetvis vilken politisk instans som skall begränsa friheten i vardagen Johnsson verkar sikta in sig på.
Staten kan ge oss vad som helst - utom övertygelsen och stoltheten att vi skapat detta själva. En viktig poäng som fått fäste också historiskt sett. I den amerikanska självständighetsförklaringen stipulerades rätten att sträva efter lycka, inte rätten till lycka. Även den franske liberalen Benjamin Constant varnade redan år 1819 för att staten skulle försöka servera sina medborgare lycka och ta ifrån dem ansvaret för sina liv. Tyvärr lever denna föreställning kvar, därför måste vi återigen påminna om vad staten faktiskt är till för - att skapa förutsättningar för att varje individ skall kunna skapa lycka i sitt eget liv. Helt i linje med Aristoteles tankar om att lycka är ett sätt att resa, inte en specifik destination.

Eleonore Lundkvist
Ordförande MUF Student Uppsala

Oscar Sundevall
Distriktsordförande
Centerpartiets Ungdomsförbund