Sverigedemokraterna och svenskheten

I debatten om och med Sverigedemokraterna efter partiledaren Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet i oktober föreföll det viktiga vara att så högt som möjligt uttrycka avsky. Men det totalfördömande som följde skapade fler frågor än det besvarade. Var reaktionerna så känslomässiga för att Jimmie Åkessons hade fel i sak eller för att han var sverigedemokrat? Var det hans utpekande av muslimer som upprörde eller var det kraven på anpassning till det svenska samhället? I ivern att ta debatten glömde många att frågorna som lyftes mer handlade om integration och grundvärderingar än om Sverigedemokraterna. Det som glömdes bort var att den i Sverige mödosamt uppbyggda politiska kulturen av yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen och sekularism inte är något vi kompromissar med.
"Världens modernaste land" var en tv-serie som tog upp vad det innebär att vara svensk och vad som karaktäriserar vår kultur. Det är ett ämne som sedan tidigt 90-tal varit, om inte tabu, så i alla fall kidnappat av högerextremer. En del kritiserade Fredrik Lindström för att han med serien bidrog till en essentialistisk syn på kultur, det vill säga att människor är på ett särskilt vis för att de kommer från en viss kontext: fransmän är förföriska, engelsmän är ironiska, finnar slåss med kniv och svenskar är introverta. Men det är egentligen en anklagelse utan fog eftersom serien gjorde det som alla vill att vi ska göra: den tog debatten med Sverigedemokraterna. Även om det var några år innan det verkligen var aktuellt.
Precis som alla andra folk i världen blir svenskarna alltmer intresserade av sitt ursprung och sin kultur. Den uttjatade globaliseringen för oss alla närmare men gör oss också medvetna om de skillnader som finns. Låt vara att nationen är en föreställd gemenskap, det gör den inte mindre verklig i människors föreställningsvärldar.

Så på vilket sätt tog Världens modernaste land debatten? Jo, programmet vågade tala om vad det innebär att vara svensk både genom en historisk exposé och genom att fråga samtiden. Den var och är på många sätt ett tecken i tiden. För trettio år sen hade inte många kommit på idén att göra en serie om svenskhet. Men i takt med att en allt större del av befolkningen har rötter i andra länder har kultur seglat upp som en central dimension i historieskrivningen. Kultur används också i allt högre grad för att förklara skillnader och konflikter. Serien tog upp svenskhet och värdet som ligger i ordet. Svenskar är ett av få folk i världen som anser att något som är utländsk är bättre. Att något är "osvenskt" är positivt när det gäller mat, atmosfär, musik och så vidare. Dock inte lika bra när det avser teknik, kvalité eller jämlikhet. Ordet osvenskt kan ses som en arvtagare till det äldre ordet kontinentalt som ofta betecknade något bättre och finare. Till skillnad mot grannen Danmark där odanskt enbart har en negativ innebörd. Svenskar har alltså en lång historia av att både vara hemkära och ändå sakna patriotism.
Det finns en tendens i hur många debattörer bemött Sverigedemokraterna. I sin iver att förkasta främlingsfientlighet menar man att det inte finns något som är svenskt eftersom alla kulturer är blandningar av influenser. Men vad är svenskt egentligen? som Maud Olofsson sa lite överlägset i SVT-debatten med Jimmie Åkesson. Andra har gjort sig lustiga över det ideal om trygghet som Sverigedemokraterna försöker göra sig till förespråkare för (även om deras partiprogram snarare är nyliberal nedmontering av välfärden än upprustning). Man ironiserar över deras tal om det svenska folket utan att tänka på att det inte är själva termen det är fel på utan avsändarens motiv. För vem ironiserar över den kurdiska nationen? Eller den tibetanska? För visst finns det ett svenskt folk likväl som ett kurdiskt och det vore kontraproduktivt att försöka gå i polemik mot den tanken. Det viktigaste är hur vi definierar vad som är svenskt och vilken vikt vi lägger vid det.

När Gustaf Sundbärg 1911 skrev Det svenska folklynnet om den svenska emigrationen upprördes han särskilt av två saker varav det ena var svenskarnas brist på nationalkänsla. Detta missnöje var vanligt bland sekelskiftets nationalister, både på höger- och vänsterkanten. Från många av dem hördessig en ton av bitterhet och missnöje med svenska folket som inte motsvarade förväntningarna. Enligt Sundbärg var gemene svensk inte särskilt gripen inte av nationella känslor, även om kärleken till landets stenar, vatten och skogar var utbredd. Att vi gärna prisar den svenska naturen men förhåller oss svala till nationalism har alltså en tradition att falla tillbaka på.
Kanske har det alltid varit mer okej för svenskar att prata nedsättande än hyllande om Sverige. Ett argument som ofta används för självspäkning är det att vi antas lida av provinsialism. Influenser utifrån ses därför på gott och ont som frälsande från vår obetydlighet. När Jan Guillou skrev Arn-böckerna verkade det just extra viktigt att framhålla hur kontinentens franska högkultur genom klostren utgjorde små atoller av civilisation i det barbariska Sverige där folk var nedsupna, inrökta och förstockade. Inte en särskilt korrekt historieskrivning utan mer en kommentar angående invandring och mångkultur av en typ som länge varit vanlig. Men måste man aga det inhemska för att vara öppen för nya intryck? Det är viktigt att framhålla det positiva med mångfald och vad vi tjänar på att vara öppna både som människor och land. Men vi får inte göra det till priset av självförakt. I debatten med Sverigedemokraterna borde det vara chauvinismen och fobin vi vill klämma åt, inte den svenska kulturen.
Vi ska inte heller etnifiera religioner och kalla kritik av islam för rasism. Islam är en tro och kräver respekt som sådan, men det är tillåtet att kritisera hur folk tänker och beter sig oavsett vilken rubrik deras tro har. Överdriven tolerans för kollektiv eller religioner leder lätt till intolerans mot oliktänkande.

I debatten med extremister kan en utgångspunkt vara att det finns vissa värden som kanske inte är universella i bemärkelsen att alla i hela världen delar dem, men likväl att en majoritet i Sverige gör det. Det räcker varken med att bara hänvisa till tradition eller till kulturrelativism. Minoriteters rättigheter måste upprätthållas, men utan att glömma majoritetens. I debatten om niqab nyligen var det få som talade om vilken syn på kvinnor och män ligger bakom bruket. Frågan rörde istället den motion om förbud mot heltäckande slöjor som lagts fram av centerpartisterna Staffan Danielsson och Lennart Persson (men inte stöddes av partiet). Förvisso är det inte särskilt utbrett och frågan därför tämligen irrelevant än så länge. Samtidigt var reaktionerna rätt talande där motionen av många som sågs som en attack mot islam eller invandrare. Att ta debatten handlade även här för många om att positionera sig så att inget obehagligt klibbade fast. Då blir det lätt att partier som Sverigedemokraterna i sin kritik av till exempel slöjan samtidigt lägger beslag på tal om kvinnans rättigheter och rätt till autonomi.

Alla kulturmöten är inte harmoniska och det finns verkliga kulturkrockar. Den politiska kultur av yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen och sekularism vi med möda byggt upp i Sverige är inte värden som ska kompromissas bort. Varken med Sverigedemokraterna eller de islamister som ibland lyckas göra sig till talespersoner för alla muslimer. Avskyn mot främlingsfientlighet får inte överskugga de verkliga värderingskonflikter som finns vad gäller till exempel slöjan, religiösa friskolor eller särlagstiftning i stil med den Storbritannien har. Där har man upprättat sharia-domstolar i London, Birmingham, Bradford, Manchester och Nuneaton som hittills dömt inom familjerätt till exempel i fall av hustrumisshandel. Domarna är bindande ifall de inblandade parterna på förhand givit sitt samtycke till att domstolen ska döma fallet. Ett liknande förslag för Sverige fördes år 2006 på förslag av Mahmoud Aldebe som är ordförande för paraplyorganisationen Sveriges muslimska råd. Poängen är att kulturutbyten oftast är positiva men det innebär inte att alla skillnader automatiskt överbryggas.
Historiskt sett har Sverige varit rätt öppet för intryck utifrån vilket bland annat visades i Världens modernaste land. Samtidigt befinner vi oss nu i en process där befolkningens sammansättning förändras och lyfter frågor om identitet. Sverigedemokraterna drömmer om det etniskt homogena Sverige från förr medan de flesta svenskar är positiva till både invandring och invandrare. Däremot menar åttio procent av de svarande i mångfaldsbarometern vid Uppsala universitet att invandrare ska anpassa sig till det svenska samhället. Kanske är svaret på den ökande mångfalden att vi lägger större tonvikt på en värdegrund som har företräde framför våra gruppidentiteter.

Ivar Arpi läser masterprogrammet i politik och internationella studier vid Uppsala universitet