"Nöjesläsning eller investering?"

Dokumentärfilmaren Martin Borgs tror att studieavgifter kan vara ett sätt att synliggöra vad en högre utbildning kostar.

Martin Borgs står bakom filmen "Utbildningsfabriken".

Relaterade artiklar

Slutreplik. "Borgs tycks dock mena att när individen befinner sig under bildningsfasen av precis samma kall så är detta uttryck för slentrianmässig ”nöjesläsning”."
Snedvridet. Klas-Herman Lundgren anser att Utbildningsfabriken är en filmatisering av debatten om "hobbykurser".

Måste högre utbildning vara nyttig? Och vem kan avgöra vad som är nyttigt? Dessa frågor ville jag utforska i min dokumentär ”Utbildningsfabriken”, som hade premiär på TV4 Fakta i oktober.
Omkring en halv miljon människor studerar eller undervisar på universitet och högskolor. Grundutbildningen kostar 30 miljarder kronor. För både studenterna och skattebetalarna är det viktigt att granska vilka resultat vi får för pengarna. Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen, vilket är tre år äldre än snittet inom OECD. En fyraårig utbildning tar i genomsnitt sex år att genomföra. I sin rapport ”Inträdet på arbetsmarknaden” konstaterar att SCB att 65 procent arbetade inom det område som utbildningen var inriktad mot.
Min dokumentär har fått kritik från akademin. Ett exempel är Klas-Herman Lundgren, som i Ergo (11/2011) menar att det är populistiskt och kortsiktigt att fokusera på resultat.

Det är en elitistisk inställning.
Vilka studenter har råd att studera något som inte leder till resultat? Vilken klass i samhället har råd att läsa enbart för bildningens skull? Och vilken klass är det som subventionerar sådana studier?
På 100 år gick Sverige från att vara ett av världens fattigaste till att bli ett av världens rikaste länder. Då började man arbeta när man lämnat tonåren och jobbade fram till pension. När folkpensionen infördes var pensionsåldern 67 år – och medellivslängden 57 år. De vuxna som arbetade fick försörja barn och tonåringar och några få äldre. Idag lever vi som bekant mycket längre. Om folk börjar jobba först när de är 30 blir försörjningsbördan enorm på de som faktiskt jobbar. Därför spelar det stor roll vad man lär sig under sina år på universitetet – inte bara för studenten utan för hela samhället.

Redan 2003 påpekade Riksrevisionen att dagens system uppmuntrar universiteten att arrangera populära kurser och sedan godkänna många studenter. Ett exempel är sommarkurserna, som enligt SFS ”måste existera då studenter har dem som finansieringsmöjlighet under sommaren”. Så kallade hobbykurser kan verka harmlösa, men de är symptom på ett systemfel som gäller hela högskolan.

Det finns inget sådant som en gratis högskoleutbildning, varken för studenterna eller för skattebetalarna. Men när kostnaden är osynlig är det lätt att agera som om den inte finns. Konsekvensen blir att högre utbildning ses som konsumtion, istället för investering. Det förklarar inte bara så kallade hobbykurser, utan också problem med genomströmning och matchning.
Så vem kan avgöra vilka utbildningar som leder till resultat – oavsett om det är på kort eller lång sikt? För en elitist är svaret självklart – elitisten själv naturligtvis, tillsammans med sina kamrater i toppen av samhällspyramiden.
Personligen tror jag tvärtom. Människan är alltings mått, som sofisten Protagoras konstaterade. Det är studenten själv som bäst kan avgöra om hennes utbildning är nöjesläsning eller en investering i framtiden, och därför är det rimligt att hon också tar ett större ansvar för dess finansiering. Studieavgifter kan vara ett sätt att synliggöra vad en högre utbildning kostar, och leda till att studenterna ställer högre krav på vad utbildningen ger.

Till sist: systemkritiska filmer finansieras sällan av systemet självt. Därför söker jag alternativ finansiering till mina dokumentärer – i det här fallet från Svenskt Näringsliv. Oavsett vem som finansierar mina filmer är jag ensam ansvarig för innehållet.

Martin Borgs,
dokumentärfilmare