"Ska dyslektiker behöva gå in i väggen?"

Ska det vara så svårt för en dyslektiker att studera på universitetet att man till slut går in i väggen, frågar sig studenten Emma Hellmark.

Jag har ett intyg på att jag har en funktionsnedsättning i min läsförmåga. ”Emma har en mycket långsam läsning och behöver tid för att ta in större textmassor. Hon har svårigheter med såväl avkodning som att finna det viktiga i texter och återge detta.” Eftersom jag vill studera vidare och ta en examen trotsar jag det och studerar på högskolenivå ändå. Universitetet utger sig för att vara öppet för alla, så min funktionsnedsättning borde inte spela någon roll. Men det gör det.

När jag som 23-åring fick veta att jag har dyslexi rasade min värld litegrann. Vilsen i min nya situation såg jag mig om efter likasinnade och fann en fantastisk studentförening på Uppsala universitet.
I Dyslektikerna hittade jag begåvade, intelligenta människor. Människor som har oändliga kvaliteter och imponerande hög kapacitet på många områden. Tyvärr är inte att läsa och skriva en av dem, men vi är ena hejare på att hitta andra strategier för att lära oss saker. Envishet till tusen gör att vi trotsar våra svårigheter och försöker ändå. Men ibland är det som att ge sig ut i krig.

Vi får kriga i vården för att få till exmpel utredningar, rehabilitering och sjukintyg, på universitetet för att få den hjälp vi behöver och bland allmänheten för att krossa fördomar som att dyslektiker är lata eller mindre begåvade. Ibland känns det som att man ger sig in i dueller vart man än vänder sig.
Det som slog mig när jag träffade andra dyslektiker var att en klar majoritet någon gång har varit utmattningsdeprimerade, utbrända och sjukskrivna. Vi sliter med näbbar och klor för att övervinna våra svårigheter och det rigida systemet vi möter på universitetet.

Allt jag önskar för mig och mina vänner med läs- och skrivsvårigheter eller andra funktionsnedsättningar är att vi ska ha samma möjligheter och förutsättningar att genomföra och tillgodogöra oss en utbildning. Att våra svårigheter inte ska bli ett större hinder än det redan är.
I det lilla kan det innebära att en föreläsare är tydlig med läshänvisningar, i det stora att universitetet är flexibelt och öppet för anpassning efter individens förmåga. Tänk om det för en gångs skull inte skulle bli en kamp att få föreläsaren att lägga upp en power point i förväg på Studentportalen eller att få hjälpmedlen att fungera. Att inte behöva kämpa för sina rättigheter.

Ska det verkligen vara så svårt för en dyslektiker att studera på universitetet att man till slut går in i väggen?

Emma Hellmark,
vice ordförande i Dyslektikerna