Svårt nyansera i massmedia

Alexander Akterin gör en viktig insats med sitt inlägg – studenternas röster har hörts alldeles för lite i de här frågorna. Jag skulle också gärna vilja ta det här tillfället i akt att tala om att det verkligen är med ett ständigt dåligt samvete gentemot mina egna studenter jag har yttrat mig. Mitt syfte har aldrig varit att ställa till det för er.

Det är något helt annat jag är ute efter, men den nyanserade diskussion som vi forskare och lärare vill föra fungerar sällan i massmedia. En intervju på en halvtimme kommer att klippas ner till tio sekunder, och journalisten kommer att välja ut det mest kategoriska, mest ”klatschiga” uttalandet.

Det här betyder att det mesta av vad jag säger aldrig kommer fram när det väl är dags för sändning. Jag brukar påpeka att det finns väldigt bra lärarstudenter också, och att vi ska vara tacksamma för att det finns studenter som vill jobba med barn och unga. Jag brukar dessutom nämna det ansvar vi universitetslärare har. Vi måste utveckla vår pedagogik samtidigt som vi inte får sänka våra betygsgränser. Även om man kan komma in på lärarprogrammet med låga antagningspoäng och svaga förkunskaper ska den som kommer ut med godkänt betyg i andra änden ha lika goda kunskaper som andra studenter.

Orsaken till att jag valt att uttala mig i media är alltså inte att jag vill peka ut någon, utan att den svenska grund- och gymnasieskolan måste förbättras. De som haft turen att gå på en bra skola (för sådana finns förstås också) förstår ofta inte hur läget är på de sämre skolorna. Det finns gott om studier som visar att det nuvarande systemet skapar ojämlikhet och att svaga skolresultat ökar risken för utslagning (se till exempel Skolverkets hemsida eller Per Kornhalls Barnexperimentet).

Vi lever i ett kunskapssamhälle som saknar motstycken i historien, och det finns inget som tyder på att de okvalificerade jobben kommer att bli fler under den närmaste framtiden. Lärarna på grund- och gymnasienivå måste få utrymme att göra sitt jobb. Lönerna måste höjas och arbetsförhållandena förbättras. Det måste vara en rättighet för alla elever, inte bara de med bäst förutsättningar, att kunna skriva en rättstavad jobbansökan när de går ut gymnasiet.

För mig har det varit värt att gå ut i media om min insats leder till att våra politiker uppvärderar skolan och läraryrket. Att många journalister sedan utmålar en hel generation studenter som hopplösa är något jag verkligen beklagar. Det är inte er det är fel på. Det är fel på en skola där 24 procent av de 15-åriga pojkarna inte förstår sammanhangen i en dagstidningstext (PISA 2009) och där andelen niondeklassare som misslyckas med det nationella provet i matematik har ökat från ca 9 till 19 procent mellan år 2003 och 2011 (Skolverket).

Det är kanske en klyscha, men ni studenter är framtiden. Högre utbildning skulle inte existera utan er, och jag hoppas att ni trots den pågående debatten känner att ni är en värdefull del av samhället och av Uppsala universitet.

Hanna Enefalk, lektor Uppsala universitet

nbsp;

REPLIK : Varför fortsätta låna ut sin trovärdighet?

Jag vill uttrycka min uppskattning över att Hanna Enefalk svarade på mitt inlägg. Vidare delar jag Enefalks uppfattning om att media ofta förvränger eller förändrar ett budskap som en intervjuperson försöker få fram. Samtidigt svarar Enefalk inte på min grundläggande frågeställning. Om lektorn ständigt misstolkas av alla de artiklar som hon intervjuas i, varför fortsätter hon att låna ut sin trovärdighet till dessa mediekanaler? Debatten om skolan behöver forskare som uttalar sig med stöd av just forskning snarare än löst tyckande och generaliseringar.

Alexander Akterin