Varför begränsa kulturutbyte?
Och åter blossar debatten om kulturell appropriering upp på Uppsala universitet. Den med gott minne vet att senast var efter höstens inspark i en debattartikel i Ergo (7/10 2014). Och den 24 oktober i Studentradion Uppsalas program Sen lunch med PK, som reaktion på sagda inspark samt på en bal på Uppsala slott. Och åter i Ergo (4/11), med anledning av sagda bal på slottet.
Nu har nyfikna och nödgade fått följa samma debatt i omstöpt form. P3-gasquen (en gemensam tillställning för ekonom- läkar- och juriststudenter reds.anm.) tema ”Kairo”, ett facebook-event. Ridå.
Vad som kan framstå som ett sämre Norénskt drama är realitet i det politiska diskussionslandskapet vid Sveriges främsta lärosäte. Påtagligt i debatten är att historielösheten inte bara gäckar den svenska högern, som under Schlingman-eran bland annat försökt tillskriva sig förtjänsten för apartheidmotståndet – utan också den studentpolitiska vänstern. Kairo-temats kritiker lär oss snart att det är med selektivt minne vi ska akta oss för att appropriera. Det är en tveksam lärdom. För även om kritikerna länkar appropriering till rasism värderar de också rasism olika beroende på vem den riktas mot. Den rasism som finländare och balter utsatts för i Sverige från tiden för Finska Vinterkriget och framåt godtas som rasism av Kairo-kritikerna som misstar folkgruppen för judiska flyktingar i ett inlägg på P3-gasquens facebook-event. Uppdagat att det hela rör sig om ett missförstånd – finnarna var inte judar – ber man i en ny kommentar om ursäkt; ”nej, då rör det sig inte om rasism”, och bidrar i hasten att stå upp för potentiellt illa vidtagna egyptier till att befästa de strukturer man påstår sig vilja motverka.
Som vänsterpolitiskt orienterad juriststudent är det svårt att inte reagera mot kulturell appropriering som begrepp och innebörd. I diktraden ”|…| att se sig själv i andra |…|” ur En natt i Otočac från 1961 närmade Gunnar Ekelöf sig innebörden av ordet solidaritet: att göra sig själv till den andre. Intresset för och viljan att anta attribut från en annan kultur är ett första steg till förståelse och acceptans. nbsp; Tankegodset strävar att låta det homogena spegla sig i och till slut övergå till det heterogena.
Vi ska inte göra oss några idéer om att P3-gasquen är ute efter att skapa förståelse för egyptisk kultur, men att förbehållslöst förbjuda lån av andra kulturella symboler än de egna bidrar till att motverka kulturutbyte och informationshämtning som leder till ökad förståelse särskilt gentemot minoritetsgrupper. Och det skulle nödvändigtvis också innebära ett förbehållslöst förbud mot tribaltatueringar eller kinesiska tecken, yogautövande och capoeira.
Vi lever i en värld där globaliseringens genomslagskraft varit oförutsebart stor. Mot bakgrund av öppna gränser, växande internetanvändning och internationell medial konsumtion: Vem kan ta sig tolkningsföreträde att avgöra vilken form av kulturellt lån som är bra och vilken som är dålig? Däri ligger en demokratidiskussion. Rimligtvis måste syftet med kulturlånet ha störst betydelse. I sin bok Det var inte mitt fel – om konsten att ta ansvar från 2008 skriver teol.dr. Ann Heberlein att det är individens uppfattning av sitt eget och andras värde som avgör vad som är att kränka någon, vad som upplevs som en kränkning och vad som inte gör det. Det måste vara handlingens uppsåt och inte objektet mot vilket handlingen riktas som har störst betydelse i det avgörandet.
Tesen att en utpekad grupp konstituerar en enda och exklusiv kultur är, sett ur ett modernt perspektiv, närmast fascistoid. Kultur är varken likriktad eller statisk. Den är rörlig och lånar, tar, lämnar tillbaka och tar på nytt. Kultur lever utan gränser så varför försöker vi begränsa den?
Johanna Åkesdotter-Sundquist
jur. stud. Uppsala universitet
