Studenter, världen behöver oss!

Det är viktigt att studenter delar med sig av den kunskap de får på universitetet, och använder den för att göra världen till en rättvisare och mer jämlik plats, anser Joel Gordon Hultsjö.

Foto: Lina SvenskJoel Gordon Hultsjö är studiepolitisk krönikör för Ergo. Han är medlem i Vänsterpartiet och skribent på bloggen alliansfritt.nu.

Debattera i Ergo!

Max 3 000 tecken. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta i och språkgranska manus. Det går bra att vara anonym, men du måste uppge namn och kontaktuppgifter till redaktionen. Mejla cred@ergo.us.uu.se.

Manusstopp till Ergo #2 2018: 21/2.

Debattera också här på ergo.nu.

Varje politiskt uppvaknande börjar med den obekväma känslan av att något är fel. Jag vet inte exakt när den nådde mig, men någon gång i de sena tonåren var den svår att undvika. Under valrörelsen 2014 var det dags att göra något åt den här känslan: jag knackade dörr och ringde upp potentiella väljare för Socialdemokraterna i Gävle. Det var en läskig och ny upplevelse, men också ögonöppnande. Jag kände att jag vågade utmana mina egna gränser, samtidigt som jag arbetade för politiska frågor jag stod för.
Efter valet 2014 börjar jag studera vid Uppsala universitet. Ett par år senare blir jag del av den opinionsbildande bloggen Alliansfritt. Spola fram till dagens datum. Det är valår igen. Efter fyra år av Socialdemokratisk styre är jag nu vänsterpartist och fortfarande Uppsalastudent. #metoo-uppropen har för alltid förändrat samhällsdebatten. Den obekväma känslan är kvar, men tiderna har förändrats.
I år är det 50 år sedan kårhuset ockuperades av studenter i Stockholm.1968 använde de den kunskap och bildning som universiteten gett dem, och använde detta som ett verktyg för att försöka förändra samhället. Detta är något som jag anser dagens studenter bör föra vidare.

Men har studenter samma möjlighet idag? Hur ska en juriststudent som förväntas studera helger och nätter för att få toppbetyg eller en ingenjörsstudent som sitter i klassrum från nio till fem kunna få tid att engagera sig politiskt på sin fritid? Mitt svar till dem är (med en Karl Marx-parafrasering): Alla kan göra det de kan, med de förutsättningar de har. Jag lägger själv ett par timmar i veckan på Alliansfritt, och planerar att lägga ungefär lika många åt Vänsterpartiet när valrörelsen kommer igång.
Jurister kan ge en timme i veckan till Asylrättsstudenterna som arbetar för en humanare migrationsrätt i en tid av mer hårdhänt asylpolitik. Genusstudenter eller biokemister kan volontärarbeta under kvällar på kvinnojourer för att hjälpa kvinnor som utsatts för misshandel i hemmet och som vågat anmäla sexuella brott efter #metoo-uppropen. Historiker eller statsvetare kan gå med i ett politiskt parti och bidra med sina expertkunskaper i debattartiklar och i valstugor.
Allt politiskt engagemang börjar i en känsla av att något är fel med hur det nuvarande samhället är uppbyggt. Kårhusockupation är ett historiskt exempel på hur den känslan sattes i handling. #metoo-uppropen som skipar rättvisa i Sverige är ett uttryck för en samtida starkare kraft. Låt därför 2018 bli året då vi studenter tar tag i den känslan och använder vår kunskap för att skapa ett samhälle baserat på anti-rasism, hbtq-frågor, klasspolitik, feminism och flyktingrättvisa.