Skydda universiteten från politisk klåfingrighet
Hur mycket ska lärosätena styras av politiken? Den frågan och många fler berörs i den stora utredningen om styr- och resurstilldelning som har fått den spexiga förkortningen STRUT. En brännande fråga är hur vi slår vakt om det fria universitetet. Eller, som utredarna beskriver det: “i olika delar av världen [hotas] universitets och högskolors särskilda roll som en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhället, och den akademiska friheten att utforma forskning och utbildning”. Nu finns alltså chansen att öppna en debatt om universitetens frihet från politiken.
Många skulle nog hålla med om att universitetet ska vara en plats med fria tankar som fostrar kritiskt tänkande och står fri från klåfingrig politisk inblandning. Politiken ska sätta upp mål, inte detaljreglera. Ändå står lärosätena under stor statlig kontroll. Bilden av en nöjd Göran Persson i doktorshatt är en allvarlig påminnelse om det.
Ett tydligt uttryck för politisk klåfingrighet var när den S-ledda regeringen körde över Högskolan Dalarna förrförra året. Lärosätet ville lägga ner sitt campus i Borlänge och flytta all verksamhet till Falun i kvalitetshöjande syfte. Men genom ett regleringsbrev satte regeringen stopp för planerna. Högskolan skulle inte få bestämma själva hur de ville dimensionera sin utbildning.
När vi jämför Sveriges akademiska autonomi med andra länder i Europa hamnar vi faktiskt långt ner. Särskilt långt ner hamnar vi vad gäller lärosätenas frihet att organisera sig själva. En viktig anledning till detta är att de flesta lärosätena i Sverige bedrivs i form av myndigheter. Regeringen utövar stor kontroll och utser en stor del av styrelsen.
Är det rimligt att så många av våra lärosäten är myndigheter? Peter Honeth, tidigare statssekreterare (L), tycker inte det. I Svenskt Näringslivs nyligen publicerade rapport Öka autonomin - Minska den politiska styrningen föreslår han att universitet och högskolor ombildas till stiftelser. Ett universitet som bedrivs som stiftelse är en juridisk person och har friheten att agera både snabbare och mer självständigt. Det kan bilda dotterbolag, organisera sig friare, bestämma mer över sina egna medel och enklare ta emot donationer, samtidigt som det fortsatt kan få offentlig finansiering. Om universitetet går med överskott kan pengarna gå tillbaka till universitetets verksamhet i stället för att gå till Magdalena Anderssons statsbudget.
De moderna universiteten är globala. Fria universitet, där fria idéer slås mot varandra och kunskap rör sig mellan länder, får myndighetsformen att framstå som ännu mer omodern. Med en status som juridisk person skulle det bli betydligt lättare att etablera verksamhet utanför Sveriges gränser.
I en tid av politisk osäkerhet behöver vi slå vakt om universitetens självständighet. Att ett universitet får besluta om sin egen verksamhet, agera utanför Sveriges gränser och ha kontroll över sin egen ekonomi borde vara självklarheter.