Hellre ett bra universitet än ett europeiskt

I en debattartikel i Ergo ( 7, 29-09-2018) menar Uppsala studentkårs ordförande Ludvig Lundgren att studenterna kan ställa sig bakom förslaget om att bilda ett så kallat Europauniversitet så länge som vissa krav om bibehållet studentinflytande kan tillfredsställas.
Problemet är att Europauniversitetet i sig är ett dåligt förslag, och att studenterna i själva verket borde göra vad de kan för att stoppa den annalkande katastrofen. Upprinnelsen till förslaget är ett Europanationalistiskt tal hållet av Frankrikes president Emmanuel Macron. Europauniversiteten har i talet en mycket marginell roll, men är tänkta att i första hand fungera som en del av den kulturella bas den nya nationen ska byggas på, och i andra hand att stärka den europeiska högre utbildningen. Av dessa två avsikter är den första förskräcklig, och den andra orealistisk. Tanken verkar vara att studenterna under sin studietid ska flytta från det ena universitetet till det andra, och ska studera på minst två stora europeiska språk. Det handlar med andra ord om att förbättra soppan genom att anställa fler kockar, och att bredda rekryteringen genom att ställa högre krav på mångspråkighet. Kanske lovar Macron också att studentlivet ska gynnas, när tillgången på långvarigt engagerade och samhällskunniga medlemmar minskar till förmån för tillfälliga vistelser utan kännedom om föreningslivet? Lovar han att studenternas sociala liv ska gynnas av att inte ha en stabil tillvaro? Ska det underlätta för studenterna att hitta bostad om de jämt och ständigt måste flytta? Hur Macron har tänkt, det förstår ingen med insikt i hur en högskola fungerar, men medhåll får han: Från Uppsala universitets ledning och Europeiska kommissionen.

God utbildning börjar med att man möter studenterna där de befinner sig och tar hänsyn till deras förutsättningar oavsett om de talar ett eller fyra språk, och oavsett vilket land de kommer från. Man bygger studenternas bildning från grunden som man bygger ett hus: genomtänkt och målmedvetet, och med hänsyn till marken under. Det kräver att det finns en ritning, att man tänker på studenternas förkunskaper, arbetsbörda och sociala situation, att man justerar programmen efter vad som kommer fram på vägen, och det kräver att studenterna och lärarna tillsammans engagerar sig för att förbättra helheten. Att kombinera dessa grundläggande förutsättningar kan bara fungera om universitetet finns på en plats, där lärarna och studenterna varaktigt befinner sig och verkar. Vore alla universitet sådana så skulle alla få god utbildning. Är utbildning som ett kortspel, som blir bättre ju mer korten blandas, eller är det som att bygga korthus, som kan rasa ihop om man inte är varsam?

Att tro att det krävs utbildningsförsämrande och överstatliga åtgärder för att ungdomar ska lära sig att förstå och respektera människor i andra länder, det är som att försöka lära barn att räkna med hjälp av Zermelo-Fraenkels mängdlära. Ingen globalisering i världen ändrar nämligen på att människan lever, verkar och har växt upp i ett sammanhang som har format henne, och för Sveriges del ingår det i detta sammanhang en grundläggande respekt för alla människors lika värde och en öppenhet mot omvärlden. Att delta i det egna samhället på ens egna villkor, att få utbildning även på universitetsnivå, och att få sin nationalitet respekterad, det är själva utgångspunkten i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, där det framgår att det naturliga sammanhanget för förverkligandet av våra fri- och rättigheter är de demokratiska stater vi är vana vid. Att Emmanuel Macron och Uppsala universitets rektor inte verkar hålla med om den saken är inte god högskolepolitik. Och Europauniversitet: Det är ingen bra idé.

Adrian Wennström
Före detta studiebevakare och före detta styrelseledamot i Uppsala teknolog- och naturvetarkår