Forskare organiserar sig mot NPM

Foto: Hanna UllmanPer Löwdin.

I fjol remissbehandlades ett förslag från utbildningsdepartementet som skulle göra universitet och högskolor till skenstiftelser. Förslaget avspeglade att utbildningsdepartementet befolkas av utpräglade dilettanter, och mottagandet blev närmast ett komplett fiasko. En intressant konsekvens var dock, att en gräns passerades, att forskarna fått nog och äntligen (!) fann det påkallat att organisera sig mot dumheterna. I den andan har Professionsförbundet bildats.

Professionsförbundet hyllar professionalism, och menar att det är hög tid att erkänna att de som besitter professionell kunskap är de som är bäst skickade att göra de bedömningar som är nödvändiga såväl i det dagliga arbetet som i organisation och utveckling av verksamheten. Läkare och sjuksköterskor ska göra bedömningarna i vården och lärarna i skolan.

I sin programförklaring skriver förbundet att det har tre konkreta mål. Professionen ska besätta ledande positioner inom den verksamhet den verkar och ska så långt möjligt välja sina företrädare. Det innebär, att för att fatta beslut om undervisning och forskning inom universitet och högskolor så ska man ha genomgått forskarutbildning och ha varit verksam inom professionen. För att bli prefekt, dekan eller rektor, ska man tillhöra professionen, och ha förtjänat förtroende från sina kollegor.

Professionen ska avgöra grunden för rekrytering och fatta beslut om professionsinträde. Anställning ska ske genom sakkunnigförfarande. Avgörande ska vara pedagogiska och vetenskapliga meriter, och ”inte lojalitet mot ledningen eller förmåga att dra in medel till universitetet”.

Förbundet hävdar vidare, att professionen ska ha makten över kvalitet och innehåll i arbetet. Det vill således värna forskningens frihet och de akademiska lärarnas självständighet, vare sig den hotas av strategiska satsningar eller krav på samhällsnytta i snäv bemärkelse. Förbundet avvisar den växande floran påbud och interventioner, och skriver i klara verba att ”lärare och forskare ska forska, handleda och undervisa, inte sysselsätta sig med utvärderingar, anslagssökningar och strategier för kommersialisering.”

Akademisk republik, meritokrati, och professionalism i yrkesutövningen, kan framstå som självklarheter. Dessvärre har dessa värden sedan slutet av 80-talet oavsett regeringens färg hotats alltmer av så kallad New Public Management (NPM)-tänkande, av köp och säljmodeller där politiker och byråkrater leker affär, av managerialism. Inspirationen är naivt hämtad från bolagsvärlden. Nedmontering eller försvagning av kollegiala styrorgan motiveras med effektivitetsargument. I huvudsak är det tom retorik. Den linjeorganisation som åstundas av somliga är snarare inlånad från militären än från framgångsrika bolag.

Professionsförbundet har alldeles klart en viktig uppgift. I dagsläget är det i ett formativt stadium. Krav som kan förväntas drivas är att universiteten ska ha konstitutioner, att prefekter, dekaner och rektor ska väljas, att alla tjänster ska tillsättas med sakkunnigförfarande, och att byråkrati och utvärderingar ska begränsas. Mycket vore vunnet om förbundet lyckas etablera sig som remissinstans.