Ett lättstyrt universitet är inget universitet

Per Löwdin är doktorandombudsman på Uppsala studentkår.

En arbetsgrupp vid humanistiska och samhällsvetenskapliga området lade i somras fram en utredning om det akademiska styrelseskicket, Kollegialitet i koncentrat. Syftet med utredningen är att komma med förslag om hur de kollegiala styrformerna kan utvecklas.  Rapporten pläderar energiskt för att universiteten ska styras kollegialt, att universiteten ska vara meritokratiska republiker, som ytterst styrs och leds med goda argument.
En rad viktiga frågor lyfts fram. Den som intar en ledande ställning ska göra det på grundval av meriter som hon tillerkänns av sina kollegor, utifrån vetenskapens ethos. Att prefekter, dekaner, vice-rektorer, rektor, med flera väljs är alltså centralt, liksom att dessa förtroendeuppdrag roteras och att ansvar kan utkrävas — även under pågående mandatperiod — när de valda misslyckas. Ansvaret för forskning och utbildning är ytterst ett kollektivt ansvar.

Akademiskt styre skiljer sig markant från linjestyrning, som går uppifrån och ner, och kräver lojalitet med ledningen. Det akademiska styret däremot, förutsätter frihet att ifrågasätta och ”tala sanning” till makten. Akademiskt ledarskap utövas genom övertygande argument, snarare än hierarkisk lydnad. Som Boulton och Lucas uttryckt saken, ett lättstyrt universitet är alls inget universitet.

Rapporten utmynnar i ett antal förslag. Det föreslås att man ska göra förtroendeuppdragen mer attraktiva. Nya ersättningsformer bör övervägas, vilka inte enbart handlar om lönetillägg. Framför allt bör man överväga att avsätta ordentligt med tid för forskning efter det att uppdraget slutförts. En annan variant är att ge en sabbatstermin efter tre år eller ett sabbatsår efter sex år, då ledningsuppdraget är slutfört. Centralt här är att man vill undvika att få en ledningskarriär med ledare (chefer) som helt tappat kontakten med forskning och undervisning.

På förslag är också att öka den professionella självförståelsen hos yngre kollegor, genom särskilda moment i forskarutbildningen för att förmedla idéhistoriskt förankrad förståelse om vad som skiljer ett universitet från andra organisationer, såsom företag och myndigheter, och framhäva universella akademiska värderingar.
Vidare förespråkas utbildning om kollegiala styrformer för samtliga medarbetare, utbildningar som bör ges av forskare som är experter på området, inte av konsulter eller administratörer.  I samma anda föreslås en vidareutveckling av prefektutbildningen. Slutligen föreslås att Uppsala universitets arbetsordning ska vidareutvecklas. Det gäller allt från tillsättningen av valberedningar, genomförande av val, mandatets innehåll, till föreskrifter om hur ansvar kan utkrävas, med mera.

Saknas något i rapporten är det en djupare kritik av dagens managerialism. Förvisso har en hierarkisk ”linje” funnits länge. Dess primära uppgift är att rätta fel begångna på lägre nivåer. Managerialismens främsta effekt däremot förefaller vara felallokering av resurser, byråkratisk tillväxt på bekostnad av utbildning och forskning. Även om managerialismen motiveras med förlegad företagsekonomisk jargong kan man lätt konstatera att universitetsledning har föga gemensamt med bolagsvärlden. Ett bolag som sköttes som en universitetsförvaltning skulle snart gå i konkurs.