Aningslöst av UKÄ

Per Löwdin är doktorandombudsman på Uppsala studentkår.

För några år sedan skrevs Högskoleförordningen om för att anpassas till den så kallade ”bolognaprocessen”, grundutbildning, avancerad utbildning, och forskarutbildning trängdes ihop i samma kapitel. Arbetet bedrevs av reformproffs, av folk som saknade egen vetenskaplig erfarenhet. En av reformproffsens favoritidéer var att man skulle göra forskarutbildningen treårig, istället för fyraårig, genom att exportera det första året till den avancerade nivån. Avsikten är att spara pengar genom att övervältra finansieringen på doktoranden. Istället för doktorandtjänst blir det till att ta studielån.

Förslaget avvisades av ett i stort sett enhälligt forskarsverige. Alla var i princip överens om att den svenska forskarutbildningen inte skulle förkortas, att kvaliteten på avhandlingarna skulle behållas. Till saken hör, att en stor del av Sveriges vetenskapliga produktion är avhandlingsforskning.  Ingen skulle bli gladare av att sänka avhandlingarnas kvalitet, allra minst doktoranderna som skulle få stå för notan genom högre studieskulder och mindre konkurrenskraftiga avhandlingar. Svenska postdocs har gott rykte utomlands.

Det kan tilläggas att reformproffsen helt missförstått syftet med ”bolognaprocessen”. Det har aldrig varit att göra alla Europeiska utbildningar uniforma, stöpta i samma form. Snarare är syftet att göra examina från olika länder ömsesidigt begripliga. Just när det gäller den svenska forskarutbildningen har detta knappast varit ett problem, eftersom publicerade avhandlingar talar för sig själva. 

I dagarna har Universitetskanslerämbetet (UKÄ) presenterat en rapport, Tillgodoräknande i utbildning på forskarnivå, som på ett försåtligt sätt bakvägen aktualiserar en treårig forskarutbildning.  UKÄ har försökt kartlägga i vilken utsträckning doktorander tillgodoräknar kurser från andra utbildningar. Ämbetets utredare ser det som en effektivitetsfråga. Rapporten präglas av önskan att korta ner studietiderna. Skulle den få råda skulle tillgodoräkningen av kurser främst tjäna till att studiefinansieringstiden kortas ned i effektivitetens namn.
I vissa avseenden är rapporten fullständigt aningslös. Vilka kurser en doktorand läser betingas i hög grad av avhandlingsarbetets innehåll. Kurserna väljs ofta efterhand för att passa avhandlingsarbetet, för att inhämta kompetens som behövs i avhandlingen.

Rapporten frågar sig också om tillgodoräknanden förkortat studietiderna, och konstaterar närmast förvånat att så inte är fallet. Ämbetet har uppenbarligen inte förstått att varken handledare eller doktorander har något som helst intresse av att sänka avhandlingarnas kvalitet och meritvärde.

Det senaste decenniet har såväl statsmakten som lärosätena anstängt sig för att förhindra att studenter blir skuggdoktorander. En och annan samvetslös medicinprofessor beklagar denna utveckling, antagna doktorander kostar betydligt mer än stipendiater, och har dessutom diverse rättigheter (till exempel rätten att byta bort en tyrannisk, inkompetent, eller ständigt frånvarande handledare), medan skuggdoktorander är helt utlämnade till höga vederbörandes nåd. För dessa professorer framstår en treårig forskarutbildning som frestande. Förläggs en del av forskarutbildningen utanför denna blir det ju helt legitimt med skuggdoktorander.