Foto: Pixabay/edarNovellen Dagboken är skriven av matte-studenten Alice Pettersson. Hennes berättelse hamnade på tredje plats i Ergos novelltävling 2018.

Dagboken

8/11

Första föreläsningen i Utvecklingspsykologi 1 och mina händer skakade i 105 minuter. Minst. Jag kunde inte greppa pennan. Hjälp mig någon.

 

8/11 senare

Kan inte somna. Om någon bara berättat för mig att du existerar, gett mig minsta lilla förvarning… Nej, hade ändå inte trott på det.

 

Jag fick be mina kursare om deras anteckningar. Skyllde på yrsel, men det är ingenting i jämförelse, min åkomma är riktigt allvarlig. Svårbotlig. Har legat här i sängen sen jag lyckades ta mig hit. Enda existerande medicinen är Google, med bieffekten att symtomen förvärras just efter att de stillats. Skitsamma.

 

Fick reda på precis så mycket jag sökte efter. Du heter Emil Einar Vilén, har varit doktorand i 3 år och föddes 13/11 1983, vilket skapar en åldersskillnad på bara 14 år!!! Jag tappade nästan datorn när hjärtat hjulade runt av glädje. Jag menar, det är väl ändå en rimlig åldersskillnad? Einar är i alla fall ett SUPERGULLIGT mellannamn och Emil Vilén låter som en dikt när jag säger det flera gånger efter varandra. Hoppas det inte hörs ut i korridoren. 

 

9/11

När du sträckte armen för att skriva överst på tavlan åkte din skjorta upp från jeansen och blottade en bit av din underbara hud. Jag lovar att det var med flit. Du tittade på mig precis innan och sen sträckte du på dig så att skjortan åkta upp. Erkänn! Du visste att jag spanade in dig, att det enda mina tankar ville var att du skulle göra exakt så. Shit. Skriver det här i hundraåttio för jag kan inte hindra mig själv. JAG SÅG DIN MAGE.

 

10/11

Idag hade vi vårt första seminarium, eller diskussion eller whatever. Vi satt i alla fall i små grupper och du gick runt med händerna knäppta bakom ryggen. Varje gång du passerade log jag blygt och försökte verkligen säga något vettigt just då, men det var alltid någon annan som hade ordet. Jag är inte en person som avbryter andra och förresten spelar det ingen roll. Det viktiga var att vi var närmare varandra än vi någonsin varit tidigare. Doften av din parfym sitter fortfarande kvar i mina kläder om jag trycker in näsan riktigt djupt. 

 

Juste. Mot slutet av lektionen sa du något om att vår grupp hade riktigt intressanta aspekter, men du tittade bara på mig, så tekniskt sett menade du att jag var intressant.

 

Måste hämta andan och torka handsvetten mellan varje mening. Vad har jag någonsin gjort som gör att jag förtjänar att få träffa dig? Att jag får spendera två timmar nästan varje dag i din närhet? Mitt liv måste vara en dröm. Jag kanske dog av en hjärtattack när jag fick antagnings-beskedet. Tänk att jag, en av fyrtiofem med över tretusen reserver, fick äran att bli din elev. Jag tror på ödet. Den som säger emot har inte sett dina ögon.

 

11/11

Ingen föreläsning idag. Vi ska skriva PM, men det går inte. Jag stirrade på skärmen en kvart innan jag gick över till att skriva här i min bok. Planerar du en fest till i övermorgon? 35 år är väl något sånär värt att fira. Varför inte med mig? Tänk om jag skulle… Jag vet din adress.

 

Nej. Det jag borde göra är att skriva ett PM som är så exceptionellt bra att du kommer fram och pratar med mig personligen. Jag skulle bli lycklig ända in i själen om du gav mig beröm.

 

12/11

Mina kursare har börjat märka av vår kemi. En skrattade och sa att jag skulle köra hårt. En annan himlade med ögonen när jag erkände att det var därför jag bett om deras anteckningar flera gånger. Någon bekräftade att du brukar titta lite extra länge på mig.

 

Förstår du Emil, de tycker vi beter oss onormalt och lite galet, men jag vet att det bara är avundsjuka som svärtar deras sinnen. Jag tar emot deras hån med ett leende och känner mig precis så speciell som jag faktisk är och förtjänar att vara.

 

Nu måste jag verkligen skriva PM:et.

 

13/11 00:03

Hjälp mig. Det är endast dåraktigt att inte värna om denna del av mig själv. Slänga ut den som att den inte spelar någon roll. Men att känna så här för dig är ingenting annat än krävande. Tärande. Det äter upp mig inifrån. Samtidigt är det ändå det mest underbara som finns. Hjälp mig.

 

Sitter under täcket och skriver i totalt mörker men kan inte rå för att jag hellre kvävs här av min egen utandningsluft än att gå ut och möta min dom. Okej?

 

Jag skickade in PM:et. Noga uträknat en minut innan deadline så att det inte skulle bli underkänt, men tillräckligt nära midnatt för att det skulle gå att slänga in ett grattis utan att låta alltför konstigt.

 

Ändå.

 

Försöker glömma vad jag nyss skrev. Hoppas att du inte ens ser meddelandet. Det kanske är möjligt? Du kanske inte är en sån som läser kommentaren utan går direkt till det bifogade dokumentet? Skrev jag förresten att du gav mitt liv ny mening eller strök jag det? Och det där om att du måste vara den bästa föreläsaren på hela universitetet trots att jag har typ två att jämföra med? Måste ha luft.

 

Vänta?

 

Var det där ett pling? 

 

13/11

Jag fixade håret hela morgonen och tog bussen för att slippa hjälmfrisyr. Du svarade. För det första var du vaken och inloggad och redo att svara på just mitt meddelande så fort det kom. För det andra var det inget argt om att kommentarrutan är till för frågor som rör uppgiften, eller vad är den ens till för? Den är som gjord för mig!

 

Du skrev tack. OCH EN SMILEY. Den med ett kolon och stora D.

 

Det måste betyda något. Mitt lilla meddelande måste ha gjort att du kollat upp mig. Hittat ett ansikte till namnet på skärmen. Varför skulle du annars stråla av lycka och nästan inte våga se på mig under hela föreläsning? Du tittade hastigt bort varje gång jag försökte fånga din blick, trummade planlöst med fingrarna mot katedern, inga tvivel om att skuggan av ett leende fanns där.

 

Dagen är inte slut än. Din födelsedag är inte över. Jag har en till likadan anteckningsbok som den jag skriver i nu. Du skulle kunna få den. Mormor behöver aldrig veta att jag redan hade en när hon önskade mig lycka till med psykologstudierna.

 

Det står att det ska ta tolv minuter med cykel. Lägg till höstvindar och ett redan klappande hjärta. Du bor på nedersta våningen. Enligt Google Street View är det verkligen bottenplan och inte en halv våning upp. Jag skulle med andra ord kunna stå vid staketet och se in i fönstret. Bara kolla om du faktiskt har fest eller inte. Sedan, om det känns bra, kan jag skjuta in anteckningsboken i ditt postfack och hoppas du blir glad av en present från hemlig avsändare.

 

13/11 senare

Måste skriva av mig. Jag sitter utanför din lägenhet på trottoaren. Det börjar bli fuktigt genom jeansen och det vinda cykeldäcket trycker mot mitt lår. Kan någon förklara för mig vad jag just gjorde? Efter att jag konstaterat att det var en fest, eller tillställning som det kanske kallas över 34, vad exakt gjorde jag då?

 

Jag minns att jag gick till postfacket. Porten var inte låst och det gick snabbt att hitta ditt namn. Jag stod med den inslagna boken i handen, ändå började jag gräva i ryggsäcken efter den andra. Den jag skrivit allt i. Och så tog jag fram den och skulle liksom bara måtta om springan var tillräckligt stor, eller om den ändå inte skulle få plats. Och sen, utan att jag riktigt var vid mina sinnens fulla bruk, SKÖT JAG IN BOKEN TILL ETT OÅTERKALLELIGT MÖRKER.

 

Den som försökt få tillbaka något som postats av misstag vet att det inte går. Fingrarna inverteras och blir alldeles röda. Svetten tränger sig ner i ögonen och saltet fräter in i hjärnan tills det inte går att tänka längre.

 

Så, vad gjorde jag just? Postade mina innersta tankar till min stora kärlek av misstag? Eller har jag bara ett sjukt bekräftelsebehov eftersom mitt undermedvetna just nu hoppar jämfota av spänning...? Ändå kan min hjärna, min vettiga hjärna som fick in mig på psykologprogrammet, inte undgå att se hur fel det kan bli om du får reda på allt.

 

Jag måste få tillbaka boken innan du hinner läsa, även om det innebär att jag måste prata med dig.

 

14/11

Jag stannar hemma idag. Ligger i sängen och följer en spricka i taket medan jag formulerar nästa ord.

 

Jag beslutade mig för att prova få ut boken en sista gång, men du måste ha sett mig genom fönstret och därefter undrat vad det var för galning som fick postfackens lock att smälla mitt i natten, för plötsligt var du där. Jag hoppade till så att jag slog i axeln i ett utskjutande parti. Du frågade om jag behövde hjälp. Lugn som alltid, inte anklagande. Det var nära att jag började gråta och sket i allt. Min stolthet och ära och framtid, men jag höll ihop. Tillräckligt länge för att säga att jag råkat lägga viktig post i ditt fack, istället för i det bredvid, eftersom mitt mörkerseende inte var det bästa och att fastighetsägaren verkligen borde se över trapphusbelysningen, för nu fungerade den minsann utmärkt.

 

Jag försökte le, hoppades ändå någonstans att du skulle förstå att jag var där för att ge dig en present. Men det enda du sa var okej och det enda du gjorde var att låsa upp.

 

Shit nu droppar det en tår på pappret också. Så att det blir alldeles buckligt och mörkt. För jag sa, ses imorgon.

 

Och du tittade konstigt på mig. Rynkade hela pannan och sa aaaa som om jag frågat en mobilsurfande förälder om jag får ta glass på en vardag. Ett dröjande svar, försök till att spara tid. Ett ja som betyder, nej, vad menar du?

 

Du kände inte igen mig och du kan inte skylla på lamporna för det var så ljust att det stack i ögonen och du kan inte skylla på att du har minst fyrtiofem andra studenter att hålla reda på för du har tittat JÄTTEMYCKET på just mig. Vi hade något.

 

Därför skiter jag i dagens föreläsning. Obesvarad kärlek är faktiskt värre än alla andra typer av kärlek. Går inte ens att bota med Google.