"Jag hajar till. Rynkar pannan. Det är från honom - en snap."

Hems(k)läpet

"Hems(k)läpet" kom tvåa i Ergos novelltävling 2017. Novellen som kom på första plats, "En av dina egna", kan du läsa här.

Jag drar med tröjärmen över rosévinet som rinner ned för min haka. Klockan är 22:35. Det är fredag och juli. Vi står, dolda från vakterna, i korsningen mellan Göteborgs och Uplands och hetshäller i oss de sista slurkarna som slutlig manöver innan det är dags att ansluta till kön in till Bryggan.
Höga rop och fniss. ”Har han svarat än, eller?” Jag klickar på låsknappen till min iPhone ännu en gång för att, till ännu en besvikelse, finna skärmen precis lika tom på snapchat-notiser som när jag senast fick samma fråga. Jag svarar genom att skaka på huvudet, varpå tjejpolarna runt mig vrålar att alla snubbar är hopplösa.
Fumlar med leg och kårleg. Tänder nervöst en cigarett. Snart framme. Kollar mobilen ännu en gång. Hjärtat hajar till, för nu har han har svarat. En bild på utebaren och ett kort, konsist ”kom hit!”. Håller exalterat upp svaret för tjejgänget, som brister ut i en hurrakör. En tyst sådan, dock. För nu är vi nära entrén och det är dags att dra på sig sitt allra nyktraste pokerface innan vi ska granskas av de skräckinjagande vakterna.
Han är kortare än jag föreställt mig utifrån tinderbilderna. Annars är han perfekt, och jag är plötsligt så nervös att inget rosévin i världen kunnat få mitt hjärta att sänka slagtakten i bröstkorgen.
”Där står han ju. Gå dit. Nu!”
”Fort innan han drar vidare, kom igen! Annars går jag fram. ”
Fixar till kjolen, puffar håret. Sen masar jag mig fram dit han står. Rycker honom i jackärmen, och han vänder sig om. Jag vinkar, och han skiner upp som en sol.
Vi kramas. Vi pratar. Vi köper shots. Jag svävar på små moln. Och reflekterar inte ens över att jag tappar bort alla mina kompisar. Vi sätter oss vid en bänk. Vi röker med gemensam ansträngning upp mina sista cigaretter, och diskuterar allt mellan himmel och jord. Vi skrattar åt min roséfläckiga tröjärm. Vi skämtar och småretas, nuddar varandras ben lite extra med flit. Han stammar lite när han pratar. Och kanske är det delvis vinet som talar, men just nu är det stammandet det gulligaste jag någonsin hört.
Plötsligt rycks jag ur min drömlika dvala av ett högljutt bröl.
”DÄÄÄR är du. Vad faan, vi har letat efter dig i typ en timme. Vi ska kissa nu, du måste hänga på.”
”Sorry grabben, time’s up. Hon är vår nu.”
Känner att jag faktiskt är i trängande behov av ett toalettbesök. Jag reser mig och vi hinner bestämma att ses igen här ute efteråt, och att vi får hålla kontakten via Snapchat. Får en snabb kram, sen blir jag bortsläpad av polarna längs Bryggans utegård, med den välkänt makalösa styrka som endast kan uppbådas av ett gäng överförfriskade och kissnödiga studenter. De upprymda frågorna haglar över mig, och jag besvarar dem så gott jag kan.
”Neej det var inte det minsta stelt.”
”Fniss. Ja, jag skulle lätt kunna gå hem med honom ikväll.”
Tiden rinner iväg. Toalettkön är milslång och rör sig framåt i minimal hastighet. När hela vår nykissade ensemble så småningom lyckas återsamlas ska det köpas drinkar, sedan ska det dansas.
Klockan hinner bli tolv. Skickar iväg ett meddelande i Snapchats chattfunktion.
”Jag är på dansgolvet uppe, var är du?”
Klockan hinner bli ett. Jag hinner dansa mig svettig på dansgolvet. Hinner gå ut och mingla. Hinner till och med kissa igen. Men något svar får jag inte. Han har inte ens öppnat meddelandet än, informerar mobilen mig om. Och jag ser honom inte någonstans. De vimsiga, fladdriga fjärilarna i magen trängs undan av en molande besvikelse. Sa jag något dumt? Var jag fulare och tråkigare i verkligheten? Var han ens intresserad överhuvudtaget? Eller missuppfattade jag hans signaler helt? Besvikelsen makar lite på sig, för att ge plats åt en förnedrande skamsenhet. Känner mig dum som lyckats få sådana förväntningar. När klockan visar halv två ger jag upp, och är så nedstämd att jag bestämmer mig för att gå hem trots mitt sällskaps tjat om att jag ju måste med till Palermo efter stängning. Och att jag ska skita i den där fuckboyen. Kramas hejdå, och börjar knö mig framåt på dansgolvet mot utgången.

Men då ser jag honom. Där, bara en bit bort på dansgolvet. Han ser mig, och börjar tränga sig fram mot mig. Han släpper mig inte med blicken. När vi möts fattar han sina händer om mitt ansikte och drar mig tätt intill sig. Sen kysser han mig. Musiken och dess dundrande bas blir bara ett dunkelt brus. Alla överförfriskade människor som dansar och hojtar och tränger sig runt om oss, och som alldeles nyss störde mig så fruktansvärt, märks inte ens längre. Tiden, som nyss verkade gå så obarmhärtigt fort, står nu nästan still. Det hela känns magiskt, elektriskt. Och var jag yr innan är det ingenting mot vad jag är nu. Efter kyssen som varar en evighet och en bråkdels sekund på samma gång lutar han sig fram mot mitt öra. Säger att han har letat efter mig, och frågar sedan om vi ska gå härifrån. Tidigare indikationer på nervositet eller tveksamhet hos honom är som bortblåsta. Jag lägger märke till att han inte ens stammar längre. Jag nickar, tar hans hand i min och börjar återigen knö mig, eller oss, mot utgången.
Vi blir ståendes på asfalten utanför Bryggan. Jag samlar mod, harklar mig, och mumlar fram frågan om han kanske vill sova hos mig. Och förklarar nervöst att jag bor ensam i korridoren över sommaren. Visserligen i ett skitstökigt litet kyffe på 19 kvadrat, men ändå. Det vill han, säger han. Och jag brister ut i mental glädjedans. 
Så vi styr våra steg uppför backen, bort mot Rackarberget. En aning vingligt. Hand i hand. Han säger ingenting. Jag funderar ett ögonblick över att föra hans uteblivna svar på mitt meddelande på tal, men låter bli med hänsyn till risken för att stel stämning ska uppstå. Så vi går tysta.
”Verkar som att rosévinsinfekterad bomull går att bota med tvål och vatten i alla fall, hehe” säger jag, i ett halvdesperat försök att bryta tystnaden. Jag sträcker upp och vinkar med armen iklädd den tröjärm vi skrattade åt tidigare, och som jag försökt tvätta ren i ett handfat inne på Bryggans damtoalett. Till min förtret skrattar han inte, utan tittar bara oförstående på mig. Jag sänker lite förläget min arm och börjar istället babbla om de grannar som i vanliga fall bebor min korridor. Det fungerar bättre. Till min lättnad flyter samtalet snart på som ett rinnande vatten.
Sätter nyckeln i låset, vrider om och öppnar dörren in till den ödelagda, mörka korridoren.  Jag visar honom in till mitt rum, och hinner knappt stänga till och hänga av mig jackan innan han satt sina händer om min midja och dragit mig intill sig för att ge mig ytterligare en sådan där ”tiden står still”-kyss. En del av mig vill inget hellre än att stå kvar där vi står och fortsätta motta sådana kyssar resten av natten. En annan del påminner mig dock om att jag inte kikat mig i en spegel på flera timmar, och att jag har en stor hög smutsiga trosor liggandes på golvet i badrummet, som jag kanske borde försöka gömma undan innan kyss-utdelaren får för sig att han behöver gå in där för att lätta på trycket. Jag slingrar mig därför ur hans grepp, fnissar att jag bara ska springa på toaletten lite snabbt och drar igen badrumsdörren så gott det går, med dess trasiga dörrhandtag och låsanordning.
Jag drar på kranen till handfatet för att ge intrycket av att jag sitter på toaletten, slänger in troshögen i duschen och döljer den med draperiet. Drar sedan en borste genom håret och en tops under ögonen. Passar till och med på att borsta tänderna när jag ändå är igång. Det plingar till i fickan, och jag halar upp mobilen.
”Förlåt, luren dog på bryggan och drog när jag inte hittade dig…”

 

Jag hajar till. Rynkar pannan. Det är från honom - en snap. På bilden ser man honom. Liggandes i en säng. Som inte är min. Ändå skickade han ju meddelandet alldeles nyss. En kort stund befinner jag mig i total förvirring; vem är det då som väntar på mig där ute?
Jag rör mig så ljudlöst jag kan mot dörren och kikar försiktigt ut i rummet genom den smala glipan mellan den olåsta badrumsdörren och dess list. Han står kvar där inne, framför min spegel. Det är kolmörkt och dunkelt, men det är tveklöst han. Och så full är jag inte. Jag skrattar nästan till över att jag reagerat som jag gjort - stå här och smyga som vore han en galen mördare eller något. Jag tänker att han väl måste ha kommit tillbaka till Bryggan och letat efter mig. Att hans snap av någon anledning inte kommit fram förrän nu, av något sorts tekniskt skäl. Att det ju självfallet finns en logisk förklaring till detta. Jag sätter handen mot dörren för att skjuta upp den, men hindrar mig.
För nu tar han plötsligt liksom tag, och gräver in sina naglar, i sin hud på sidan av halsen och drar i den. Varpå huden lossnar, och sakta följer med, centimeter för centimeter. Det knyter sig i magen på mig. Hjärtslagen ökar obarmhärtigt i både takt och styrka och en fullständigt förlamande panik sprider sig från magen, ut i varenda liten fiber i min kropp. Stelfrusen står jag kvar och bevittnar hur han liksom skalar av all hud från såväl hals som ansikte. Hud som snart ligger i slamsor på golvet. Jag vet inte riktigt hur man definierar ett monster. Men det som nu står i mitt rum, framför min spegel, och betraktar sig själv med kolsvarta, bottenlösa ögon, är obestridligt just ett sådant.
Jag backar långsamt och så tyst jag någonsin kan förmå mig bort från dörren, och känner pulsen accelerera ytterligare i takt med att jag kommer till en förödande insikt. Jag är fast här inne. I ett badrum vars dörr inte går att låsa. I ett litet, trångt rum tillhörande en korridor som är tom, sånär som på mig och tingesten som står där ute väntar.
Tusen tankar far runt i huvudet. Vem är det? Vad är det? Vad vill det mig? Via någon form av överlevnadsinstinkt förstår jag ju att det enda jag kan göra är att försöka planera en flyktväg. Samlar mod, tar ett djupt andetag. Rör mig återigen mot dörren för att få en överblick över mina möjligheter. Men nu möts jag inte längre utav synen av mitt rum när jag lägger kinden mot glipan för att plira ut. Jag stirrar istället rakt in i ett kolsvart, bottenlöst öga.