PressbildPoyan Karimi och Rasmus Luthander i svarta komedin "Uppsalakidnappningen".

"Uppsalakidnappningen" lider av brist på lidande

Foto: Lina SvenskMoa Estberg är juridikstudent och frilansar för Ergo.

”Det är en helt hopplös film [...]” konstaterar Johan Croneman i Dagens Nyheter den 23 augusti i år. Därefter katastrofstämplar han Uppsalakidnappningen genom att ge den en etta i betyg i en av Sveriges mest välrenommerade dagstidningar. Att fiaskot är ett faktum vittnar den tomma biosalongen skoningslöst om när jag stiger in i salong 9 på Filmstaden här i Uppsala.

Filmen är en dramakomedi som baserats på det uppmärksammade bortrövandet av en Uppsalastudent 2011. Anders Skog har finansierat, producerat, regisserat, rollsatt och klippt filmen själv, i brist på filmbolag som inte ansåg att det var helt omoraliskt och osmakligt att göra en film av en tragisk händelse som låg så nära i tid. Det lämnade mig inte helt oberörd, ska ärligt sägas. Jag ömmar för människor som kämpar för det de tror på – speciellt om de misslyckas totalt.

”Lid för konsten eller brinn” citerade min pappa skämtsamt mitt favoritband Kent när jag berättade att jag hade fått i uppdrag att se en film som tydligen skulle vara riktigt usel och att jag dessutom skulle behöva se den helt själv. Men är den här filmatiseringen verkligen konst? Är den ens humor? Med benen upplagda på stolsryggen framför var detta vad jag funderade på under mitt en och en halv timme långa biobesök i tomma salong nummer nio.

Filmen utspelar sig i ett påhittat Uppsala och kidnappningens genomförande på den vita duken ackompanjeras av att den extremt narcissistiskt lagda gärningsmannen, tillika huvudpersonen, berättar om planerna i realtid ur sitt perspektiv. Ju sämre utförandet går, desto starkare argumenterar berättarrösten - i sann psykopatanda - för att han har full koll på läget. Humorn låg i den diskrepans som uppstod mellan det som berättades och det som faktiskt utspelade sig. Idéen var kul. Tre plus. Däremot var det något som aldrig riktigt klaffade. Jag ska försöka att förklara vad.

När jag var yngre frågade jag min pappa när jag skulle få uppleva alla de där galna sakerna i mitt liv som jag skulle kunna berätta roliga historier om på middagar, precis som han och hans kompisar gjorde. Han svarade: ”Du har redan upplevt dem. Allt handlar bara om hur du framför historierna”. Det var då jag lärde mig att anekdotberättandet är en konst. Så många gånger hade jag, trots att det jag varit med om var fem plus-roligt, mot anekdotens slut tvingats erkänna att min historia fallit platt genom att yttra orden ”det var faktiskt kul om man var där...”. För det viktigaste med en bra historia är inte vad den innehåller, utan hur den berättas. Och det är där, snarare än någon annanstans, man kan kritisera Uppsalakidnappningen.

Den missriktade kritiken mot Uppsalakidnappningen finns det fler exempel på. Ta Mr Cools kontroversiella låtar som kritiserades i diverse drev i somras. Jag är, precis som varenda komiker någonsin, totalt utled på frågan ”får man skämta om allt?”. Svaret är ja. Men vill man att ens verk ska vara existensberättigat i kategorin ”konst” krävs det något mer än att beskriva saker och ting med ett inslag humor; det krävs också att hantverket är bra. Problemet med Uppsalakidnappningen är alltså inte att den utnyttjar de uppenbart dråpliga inslagen i historien, utan att den gör det på ett trött sätt. Det är min sanna övertygelse och starkaste kritik mot det fördömande som riktats mot Uppsalakidnappningen nu i höst, och mot Mr Cools låt i somras; avfärdar man ett verk enbart för att det skämtas om något som man ”inte får skämta om” är det helt enkelt fråga om slapp whiteboard-kritik.

Anders Skogs Uppsalakidnappningen kan sägas vara ett typiskt symptom på ett nutida kulturellt samhällsproblem. I jakten på så kallat content (innehåll) tenderar nämligen medie- och kulturpersoner att söka edge (typ ”provokativ udd”) på ett sätt som gör att man närmar sig extremerna för att nå ut ur bruset. Det fokuset riskerar ofta att ta över strävan efter kvalitet. Kanske fastnade Anders Skog i sökandet efter edge. Eller så trodde han att han med ett bristfälligt hantverk kunde luta sig tillbaka på en hög nivå av edge. För samtliga var ju överens; en humorfilm om Uppsalakidnappningen är omoralisk. Men ett bra content kräver dock mer än edge. Ett bra content blir aldrig bra utan konsten att framföra det med finess.

När jag går ifrån bion tänker jag att just det kanske hade varit viktigt för Anders Skog potentiella framgång att veta när han skapade filmen– det räcker inte med edge för flipp. Och samtidigt Johan Croneman, så räcker det inte med omoralisk humor för flopp. Allt handlar om finessen i innehållet. Det är det allt handlar om: ”Lid för content eller brinn.”