Mahlers värld

Vad är det som lockar med Gustav Mahler (1860-1911), som i år uppmärksammas stort som 150-års jubilar? Med sina 9-11 symfonier (beroende på hur man räknar) utgör han kulmen av den symfoniska traditionen i Beethovens efterföljd, i övergången mellan senromantik och tidig modernism. ”Symfonin ska vara som en värld, den måste rymma allt”, som Mahlers lär ha sagt till den finska kompositören Jean Sibelius. Och Mahler försökte verkligen fånga allt i sin musik: sin tids folk- och populärmusik, militärmarscher och såklart den konstmusikaliska traditionen. Likaså förhåller det sig på det innehållsliga planet: natur, himmel och helvete, kärlek och inte minst död, är alla teman som återfinns i Mahlers dramatiska musik. Mahler införlivade också i fem av sina symfonier omfattande sångpartier, med en central roll för symfoniernas uppbyggnad och betydelse. Mahler kan här sägas fortsätta på Beethovens välkända final på sin nionde symfoni, med sättningen av Friedrich Schillers ”Ode an die Freude” för kör och solister.
Men Mahlers musik var under lång tid lågt uppskattad. Under sin levnadstid var han istället i första hand känd som en av sin tids största dirigenter och vid sina tio år som konstnärlig ledare på Wiens Hovopera tog han husets uppsättningar till tidigare oanade höjder. Komponerade, det gjorde han under sin lediga tid på sommaren. Helt missförstådd som kompositör var Mahler dock inte. Inte minst gäller det uruppförandet av den åttonde symfonin 1910 som blev en enorm succé. Men ofta bemöttes Mahlers nyskapande symfoniska språk med avsmak. Monumentaliteten var nog svårsmält: de flesta av symfonierna är på omkring 80 minuter, med enskilda satser på en halvtimme, liksom även orkestern utökades rejält. Men än mer chockerande var nog ironin, stilblandningarna och de tvära kasten. Allt detta sågs ofta som anskrämliga och oförklarliga brott mot den symfoniska traditionen och dess mer helgjutna form.
Motviljan mot Mahler var också starkt förbunden med den ökande antisemitismen. Mahler växte upp som jude men konverterade till katolicismen för att överhuvudtaget vara tänkbar för Hovoperan i Wien. I de anti-semitiska gruppernas ögon var han dock alltjämt jude, vilket också hade sin del i uppsägning från operan 1907. Under den nazistiska eran gjordes sen allt för att smutskasta hans musik.
Mahler var dock säker på sin musik och i en historie-retorisk gest hävdade han: ”Min tid skall komma.” Det gjorde den mycket riktigt, men det skulle alltså komma att dröja över ett halvt sekel och två världskrig. Det senare något dirigenten och kompositören Leonard Bernstein, den främsta personen bakom 60-talets Mahler-renässans, gärna lyfte fram: ”Vårt sekel är dödens och Mahler är dess musikaliska profet”. En säljande slogan inte minst och nog ligger det något i det. För det är en fragmenterad och ångestfylld värld Mahler erbjuder. Många har till och med velat se något postmodernt i Mahlers stilblandande och parodiska tonspråk.

Av död var i alla fall Mahlers liv fullt. Sex av hans syskon dog tidigt, en bror begick självmord i vuxen ålder. Trots dessa omständigheter i bagaget lyckades han arbeta sig uppåt som stjärndirigent inom Europas musikliv och fick 1897 den mest prestigefyllda position man då kunde uppnå: direktör och konstnärlig ledare för Wiens Hovopera. Under sin tid tog han operahusets uppsättningar till tidigare oanade höjder. 1902 kom han sen att gifta sig med den 19 år yngre Alma Schindler. Alma var själv en begåvad kompositör, men Gustav beordrade henne att sluta med sina kompositionssträvanden och ägna sig åt honom, själv hade han bara en plikt: Konsten. Hon gjorde det motvilligt, men liksom Gustav uppfylld av romantikens idéer om Geniet. En sådan ojämlikhet skulle komma att ge stora problem längre fram.
År 1907 drabbades så Mahler av tre hårda motgångar: hans fyraåriga dotter dog i difteri, han blev uppsagd från operan och diagnosticerades dessutom själv med ett allvarligt hjärtproblem. Den vidskeplige Mahler hade svårt att inte koppla samman dessa händelser med de tre ”ödesslagen” han låtit symfonijaget i hans sjätte symfoni falla för. En symfoni som uruppförts året innan och som fått titeln ”Den tragiska”, men som skrevs när han stod i höjden på sin karriär, nygift och med två barn. Alma hade istället svårt att förlåta honom för sångcykeln ”Kindertotenlider” (”Sånger om barnadöd”) som han också skrev under dessa år. Det redan tämligen omöjliga äktenskapet blev än värre med dotterns tragiska dödsfall och Mahler fann tröst i en volym med översättningar av kinesisk poesi från 700-talet. Utifrån detta växte så Mahlers kanske främsta verk fram: Das Lied von der Erde (”Jordens sång”), där sångcykelns intimitet och symfonis storslagenhet för första gången fullt ut förenades.
”Das Lied von der Erde” utgörs av sex sånger med melankoliska texter om livets förgänglighet, men också om dess flyktiga lyckostunder: skönheten, ungdomen, berusningen och vårens pånyttfödande. Men dess kärna ligger i den långa långsamma avslutande satsen ”Der Abschied” (”Avskedet”), lika lång som de fem andra tillsammans. Mahler hade redan tidigare varit en mästare på att tonsätta texter men tar här ytterligare ett kliv framåt. För en samtida jämförelse: tänk en popsång och dess förening av text och musik, men här är vi ofta långtifrån ett schema om vers och refräng; varje fras kan förstärkas eller motställas, allt utifrån dess betydelse – och det med en hel symfoniorkesters uttrycksrikedom.
Behövs då all denna biografiska bakgrund för att uppskatta Mahlers musik? Givetvis inte, men nog kan det för den vanliga lyssnaren erbjuda en öppning in i en enorm och komplex ljudvärld. Och Mahler är som få andra självbiografisk i sin musik, och fascinerar mycket på grund av just detta. Inte minst för att det långtifrån är på något entydigt vis. Det kända ”Adagiettot”, femte symfonins långsamma sats, har hörts såväl som en kärleksförklaring till Alma, som ett farväl av livet (Mahler hade nästan förgått i inre blödningar året innan).
Men rent musikaliskt finns givetvis också mycket att hämta. Mahler utgör som sagt kulmen på en lång tradition, men pekar också vidare med sin tidig-modernistiska klangvärd och den emellanåt kammarmusikaliska behandlingen av den jättelika orkester. Ofta får oväntade instrument och instrumentkombinationer spela en avgörande roll. Bjällrorna i den fantastiska och märkliga fjärde symfonins öppning – hans lättaste och närmast glättiga symfoni; den ensamma trumpetfanfaren som inleder femte – den kanske bästa symfonin att börja med; gitarren och mandolinen i sjunde; de udda slagverken, som koskällorna i sjätte symfonin. Mästerdirigent som han var hade Mahler givetvis en enorm kontroll över symfoniorkestern och dess klangvärld. Det är ofta en fulljudande orkester helt abrupt tystnar och några få instrument tar över, och vice versa. Mahlers musik är full av dessa tvära kast. Detta gäller också, inte minst, de känslomässiga kasten: från djupaste ångest till sprudlande lycka.

Mahlers musik är onekligen en värld att uppfyllas av. Ett av de tydligaste kännetecknen på hans musik är för mig det kaotiska och ångestfyllda, samtidigt som några av hans långsamma satser är svåröverträffbara i sin balans och sin skönhet. Allt känns expressivt och uppriktigt. Detta gäller, paradoxalt nog, även de parodiska inslagen. ”Tillgjordheten är ärret lämnat efter uttrycket, i ett språk som inte längre är kapabelt att uttrycka”, som filosofen Theodor Adorno, något kryptiskt, skriver i sin Mahler-bok från 1960. Men visst är man emellanåt benägen att hålla med Mahlers kritiker om såväl den monumentala längden som det medvetet stygga i musiken. Och inte minst det bombastiska kan klinga ganska ihåligt, liksom parodierna ibland känns väl mycket som ett irriterande självändamål. Samtidigt är just detta centrala aspekter i Mahlers musik: det handlar mycket om att slukas av den väldiga längden; och de ’osköna’ partierna gör sitt för balansen och det mänskliga i musiken – liksom det förvånansvärt moderna intryck den lämnar.
De vitt skilda symfonierna är givetvis musik som tar tid, och man måste vänja sig vid en hel del, men det är musik som därefter ger en desto mer tillbaka och som inte upphör att växa. En musikalisk värld att försjunka i, bära med sig och spegla sig i. Musik som får en att känna sig mer levande; vilket väl i slutändan är vad all konst handlar om.