Délice Paloma

Från Madame Aldjérias våning har man en hisnande utsikt över Alger. Medelhavets blåa vågor flankeras av vidsträckta vita vidder av husfasader. När kameran lämnar vykortsvyerna och vandrar in över staden skönjer vi istället en lika vidsträckt men betydligt mer svåröverskådlig labyrint. Här, i gränderna och prången, utspelas berättelsen om Paloma (Aylin Prandi), en bondflicka och magdansös som utan uppsåt får ett lukrativt brottssyndikat på fall.
Det är just Aldjéria (Biyouna) som får sin verksamhet ruinerad. Hon är verksam inom branscher som mutbrott, smuggling, häleri, koppleri och annat som möjliggör en dräglig och trygg tillvaro för en ensamstående medelålders kvinna i Algeriet. Själv kallar hon sig för en nationell välgörare – hennes omgivning ser henne som en skrupelfri maffiadrottning i miniatyr. Filmen tar sin början när hon släpps fri från fängelset där hon i tre år sonat en del av sina brott. I en återblick berättas om den härva av händelser som lett fram till hennes undergång.
Det är en bitvis ganska omständlig skröna om Algers undre värld som Nadir Moknéche berättar – en närmast Dickensk tragedi i medelhavsmiljö. Kanske är omständligheten nödvändig med avseende på den miljö som är spelplats. I Alger möter den moderna metropolens funktioner den medeltida stadens topografi. Huset där Aldjeria och hennes klan bor fungerar som en sinnebild. Exteriört en modern skyskrapa. Interiört skiljer den sig inte mycket från Palomas föräldrahem.
Just denna skenvärld, där inget är vad det synes vara ligger ständigt i fokus i ”Délice Paloma”. Aldjérias hela tillvaro bygger på falskhet och spel. Alla har de sina alias – Aldjéria är ett ”nom de guerre”, som hon förklarar för en minister hon vill muta. Det är också när anspråk på äkthet – sonens förälskelse i Paloma, eller hennes egen dröm om ett fullt lagligt drivet badhotell – kommer in i bilden som hennes verksamhet går överstyr.
Politiken kan synas frånvarande. Denna frånvaro är dock chimär. Runt berättelsen om Aldjéria kretsar en nationell historia om kolonialism, nationell frigörelse, terrorism, globalisering och islamism som då och då gör sig påmind. Det är kanske i detta politiska outtalade – och i den fascinerande detaljrikedomen – som ”Délice Paloma” har sina största förtjänster.