The Woman in Black

Det är ofta svårt för skådespelare att ta sig ur en roll som de har spelat under en längre tid. Så är det med Daniel Radcliffe, han är Harry Potter. Därför blir man lite skeptisk när han ska spela advokat och änkling i en skräckis. Det kunde ha gått hur snett som helst, men Radcliffe löser faktiskt uppgiften på ett klart godkänt sätt.
”The Woman in Black” är en skräckfilm av klassiskt snitt. Den handlar om Radcliffes rollfigur Kipps, som åker till en liten by på den engelska landsbygden för att reda ut ett dödsbo. Väl där verkar alla personer han möter märkligt avståndstagande. Det visar sig att det gamla huset som tillhör dödsboet är hemsökt och efter hans besök i huset börjar konstiga saker hända i byn. Allt går tillbaka till myten om en vålnad, en kvinna i svart, som har sin hemvist i det gamla huset. Snart är det inte bara Kipps som svävar i fara utan även byns invånare och hans egen son.
Filmen har god känsla för skräckfilmens konventioner och behärskar dem till en början riktigt bra. En kuslig stämning byggs upp både med de vackra och suggestiva bilderna och en väl sammansatt ljudkuliss. Det är klassisk spökfilm precis som den ska vara. Man ska hoppa till då och då och i de värsta stunderna ska det vara svårt att hålla ögonen på bioduken. Uttryckslösa barn, en vålnad i svart och ett gammalt obebott spökslott är klichéer som alltid funkar. Men sällan blir det lika stämningsfullt och kusligt som här. Dessutom finns det en ganska spännande bakgrundshistoria till det hela.
Men tyvärr håller inte filmen hela vägen. När grundhistorien och myten kring det gamla huset är avslöjad finns inga idéer kvar. Under en lång scen i det hemsökta huset börjar man fundera över vart det hela är på väg. Det som började som en dramaskräckis i stil med ”The Others” och ”Barnhemmet” spårar mot slutet ur och blir mer av en urvattnad actionrulle. Stämningen från filmens första halva är som bortblåst och så också mitt intresse för filmen. Det är en lite märklig vändning med tanke på att den inledningsvis kändes så stilsäker. Till slut får man känslan av att filmen varken litar på sin egen idé eller på sin tilltänkta publik.
Det här är ingen film att hyra för att se på teven eller en liten datorskärm. Ska den ses så ska den ses på bio. Filmen behöver biografrummet för att stämningen ska nå fram till publiken. Det är en klassisk nagelbitare, men på slutet förändras den dessvärre till en medioker dussinskräckis – därav det låga betyget.

nbsp;