Aktuellt och skräckinjagande om rasism

Selma, regisserad av Ava DuVernay, utspelar sig under ett antal veckor då medborgarrättsrörelsen, ledd av Martin Luther King Jr., organiserade och genomförde en protestmarsch från staden Selma i Alabama till statshuvudstaden Montgomery. Marschens blodigaste dag var den 7:e mars 1965, då en hop poliser tillsammans med den vita lokalbefolkningen anföll marschen med batonger, påkar och tårgas.

Den dagen, också kallad Bloody Sunday, gestaltas i filmen med mästerlig känsla. Det är en av filmens mest imponerande och klaustrofobiska sekvenser. Fastnaglade på en bro famlar de svarta demonstranterna runt i tårgasdimman medan de jagas av poliser på hästrygg. Det är skräckinjagande, mest för brutaliteten och meningslösheten, drag som allt våld i filmen har gemensamt. Våldsamheterna i Selma har denna fasanfulla orimlighet. En proteströrelse definierad av dess fredlighet och passivitet bestraffas med järnrörsslag och piskrapp.

Den rasmotiverade terrorn kokar i bakgrunden i denna smarta, välskrivna film om politisk pragmatik och mediemanipulation. Visserligen koncept som vi vardagligen associerar till den politiska statsapparatens värsta sidor. Men Selma är en film om hur man använder dessa verktyg, genom att kombinera dem med uppoffring och idealism, för att förändra samhället.

Om man ska nbsp;tro filmens titel, så handlar inte berättelsen om King, utan om Selma. Men som tittare är det dock svårt att dra bort blicken från David Oyelowo, som har fångat mannens essens i en makalös rollprestation. King gestaltas både som en symbol och som en man med stora brister och tvivel, utan att det ena, ens för en sekund, inkräktar på det andra.

Selma är, trots sitt historiska ämne, ännu aktuell. När marschens 50-årsdag nyligen inföll, gjorde den det i skuggan av kravallerna i Ferguson, debatter om polismilitarisering och det faktum att väsentliga delar av den lagstiftning som männen och kvinnorna i Selma kämpade för lamslagits av USA:s högsta domstol. DuVernays film påminner om allt detta, och lyckas därmed säga mer om vår tids USA, än 60-talets.