Annons
I Hollywood råder både kommunistskräck och befarad filmkris. Teven har kommit och motmedlet är spektakelfilmer. Sådana som just Hail, Ceasar – en mastodontfilm om Jesu liv berättat genom en romersk legionärs perspektiv.
Foto: SF

Saknar täthet


Hail, Ceasar
Regi: Ethan Joel Coen
(Royal)
EEE

Den som fördjupar sig i filmvetenskapens historia kommer förr eller senare att stöta på de teoretiska tankegångar som florerade i svallvågorna av sextiotalets vänstervåg. Då filmmediet kunde ses som en av de ideologiska statsapparater som upprätthöll den orättfärdiga samhällsstruktur som rådde. För förändring krävdes att såväl filmindustrins (kapitalistiska) organisationsprincip som filmernas form och innehåll förändrades. Så löd analysen, och det klassiska Hollywood utgjorde teorins främsta åskådningsexempel och måltavla.

Bröderna Coen lyckas i sin nya film, Hail, Ceasar , med konststycket att utsätta både drömfabriken och dess ideologikritiska vedersakare för sin ironiska blick. Här är det femtiotal, det mest lögnaktiga av filmiska decennier. I Hollywood råder både kommunistskräck och befarad filmkris. Teven har kommit och motmedlet är spektakelfilmer. Sådana som just Hail, Ceasar , vilken inte bara är namnet på den film vi ser utan också på en film i filmen – en mastodontfilm om Jesu liv berättat genom en romersk legionärs perspektiv.

I Coens hollywoodfilm är det genom fixaren Eddie Mannixs (Josh Brolin) perspektiv vi upplever filmarbetets vardag. Han jobbar på bolaget Capitol, och att se till att deras inspelning av Hail, Ceasar funkar är bara en av de bollar han håller i luften. Där finns en fåordig cowboy som ska anpassas till mondänt kostymdrama. Där finns en gravid simstjärna – tänk Esther Williams – som behöver en make. Och där finns ett koppel skvallerjournalister att hantera.

Som om det inte räckte kidnappas huvudrollsinnehavaren i antikspektaklet, Baird Whitlock (George Clooney), av ett gäng marxistiskt orienterade manusförfattare. Anförda av 68-vågens ikoniska teoriguru Herbert Marcuse tycks de utgöra en förtrupp till den ideologikritik som skulle komma något decennium senare. nbsp;
Förebilderna är tydliga – både vad gäller den testuggande teorin och de olika glimtarna av filminspelningar och stjärnskvaller. För den som kan sitt gamla Hollywood är detta följaktligen stundtals riktigt roligt. För den som dessutom kan sin gamla filmmarxism blir det kanske ännu snäppet roligare. Men tyvärr saknar själva berättelsen den täthet som ofta brukar känneteckna Coens filmer.

Då räcker det inte att hantverksskickligheten är god, eller att uppbådet av skådespelare är av sällan skådat slag – förutom Brolin och Clooney kan vi njuta av exempelvis Ralph Fiennes, Scarlett Johansson, Frances McDormand och Tilda Swinton. Bröderna Coens Hail, Ceasar blir en bagatellartad samling sketcher där delarnas höga kvalitet inte riktigt motsvaras av det metafilmiska sammanhang där de ingår. Dessutom: vilar det inte numer något tröttsamt över det ständiga överlägsna ironiserandet över femtiotalets moraliska och politiska dubbelhet?


Annons

Annons

Läs mer

2023-01-13 15:27
Som student på ett av Sveriges största universitet är det lätt att känna sig osynlig. Vill man synas gäller det att…
2022-11-20 16:46
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna. Boy from Heaven inleds med att fiskarsonen Adam…
2022-05-23 16:20
"Fabian – Berättelsen om en moralist" Regi: Dominik Graf Fyrisbiografen