Annons
”I filmen Sophelikoptern tycks vi befinna oss i andra änden av den svenska välfärdsstatens historia. Kanske är tiden rent av ur led.”
Foto: Sophelikoptern.se

Befriande brist på framåtdriv


Sophelikoptern
Regi: Jonas Selberg Augustsén
Fyrisbiografen
EEEE

Till de folkhemske, så heter dikten av Gunnar Ekelöf ur vilken Jonas Selberg Augustsén lånat titeln till sin långfilmsdebut. Den publicerades strax efter andra världskriget, som en kritik mot byggandet av den rationella svenska välfärdsstat som nu tycktes stå för dörren.

I filmen Sophelikoptern tycks vi befinna oss i andra änden av den svenska välfärdsstatens historia. Kanske är tiden rent av ur led. En väggklocka som slutat slå, och som inte kan repareras utan dyra reservdelar från Tyskland vilka aldrig anländer, ska i sitt trasiga skick fraktas tillbaka till sin ägarinna. Hennes två barnbarn Enesa (Jessica Szoppe) och Baki (Christoffer Burjanski) ombesörjer transporten i en blänkande SAAB-turbo av 1990-talsmodell. De sekunderas av den goda vännen Saska (Daniel Szoppe).

Trion ägnar den hundra mil långa resan åt att bese sevärdheter som gigantiska osthyvlar och kvastar och åt att söka undvika fartkameror. Stundom löser Saska korsord där de ord som efterfrågas har gemensamma nämnare i det folkhem som nu lämnas – välfärd, standard, kollektiv. Ett ord blir dock svårt att finna – efternamnet på fem bokstäver till den socialdemokratiske partiledaren Olof. nbsp;

Folkhemsvokabulären klingar främmande i filmen, inte minst för att de tre huvudpersonerna annars talar romani med varandra. Sophelikoptern är den tredje filmen där Augustsén låter ett svenskt minoritetsspråk dominera. Det är ett projekt som snarare än att utgöra samhällskritik av socialt realistiskt slag tycks främmandegöra Sverige på ett mer överfört plan.

Det är som om folkhemmet är bortglömt, eller som om det aldrig inträffade. Och när sophanterande inte längre är ett ord vi förstår – Saskos förslag är sophelikopter – är det som om också språket har tappat sin förmåga. Eller kanske behöver orden helt enkelt bytas ut, samma betydelse men andra beteckningar. När samme Sasko dryftar sin ambition att arbeta med språket är det inte poet han vill bli, utan diktskrivare.

Sophelikoptern är alltså inte primärt en film om romer, snarare en film med romer. Kanske är det en film om Sverige, men nog hellre en film om rationalitet. Om folkhemmets, välfärdssamhällets eller rent av filmens. Att frakta en trasig klocka i hundra mil är lika irrationellt som att göra en film om detta tilltag. Bristen på berättande framåtdriv i Augustséns film är märkvärdigt befriande. Där vår samtids retoriska credo när det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga alltid är storytelling, finns här knappt någon story att tala om. Och här skildras Sverige inte genom spektakulära våldsamheter eller social misär. Det är som om språket är minst lika mycket i kris som den verklighet vi använder det till att berätta om.

En gång i tiden brukade filmer ibland se ut som så här. Under några decennier i slutet på 1900-talet, när Jim Jarmusch och bröderna Kaurismäki gjorde sina första filmer. Det är lätt att se influenser. Men jag ser inte Sophelikoptern som en nostalgisk längtan efter en förlorad filmkonst, snarare söker den blicka mot nuet. Den talar till en tid där det kanske inte längre finns plats för poeter som Jarmusch, men kanske väl för diktskrivare – som Augustsén.


Annons

Annons

Läs mer

2023-01-13 15:27
Som student på ett av Sveriges största universitet är det lätt att känna sig osynlig. Vill man synas gäller det att…
2022-11-20 16:46
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna. Boy from Heaven inleds med att fiskarsonen Adam…
2022-05-23 16:20
"Fabian – Berättelsen om en moralist" Regi: Dominik Graf Fyrisbiografen