Kärlekens viskning ifrån de glömda kvarteren
Chiron växer upp i slummen i Miami. Det är en hård miljö där det är avgörande att visa sig tuff. I inledningsscenen får vi se den åttaårige Chiron bli jagad av några klasskamrater. Han gömmer sig i en knarkarkvart och blir räddad den charmige och älskvärde knarkkungen Juan (Mahershala Ali) som tar med sig Chiron hem till sin oväntat flotta villa och låter honom sova där under natten. Juan och hans fru Teresas (Janelle Monáe) hem blir en fristad för Chiron under hela uppväxten.
Chiron är tystlåten och har svårt att få kompisar. Han växer upp med en missbrukande mamma som till följd av drogernas avtrubbande effekt är oförmögen att älska honom. Hans ende vän är den populäre Kevin som han också är hemligt förälskad i. En kväll under tonåren kysser de varandra på stranden under en lysande månskenshimmel. Det är första och enda gången som Chiron kommer så nära en annan person i under sin uppväxt.
En scen som ger mig förståelse för den miljö som Chiron växer upp i är när kuratorn insisterar på att Chiron ska anmäla den misshandel han blivit utsatt för av en mobbare. Chiron vill bara glömma det och gå vidare. Då säger kuratorn: ”If you were a man you would press charges.” Chiron är fast i ett av samhället skapat fack som definierar vad det innebär att vara en man. En dag slår Chiron fysiskt tillbaka, blir åtalad och dömd för misshandel. Han hamnar i ungdomsfängelse och tappar kontakten med Kevin.
Den tredje och sista delen av filmen utspelar tio år senare. Chiron är vuxen, högt uppsatt knarklangare, hårdhudad och dominant. En natt får han plötsligt ett samtal. Det är Kevin.
Moonlight är en film om en kärlek som döljer sig bakom stora tidshopp och Chirons obearbetade trauman. Under filmen kände jag att den här berättartekniken gjorde det svårt för mig att ta till mig Chirons inre kamp. Men, när filmen hade sjunkit in, fick jag ett annat perspektiv. Det finns något antidramatiskt i berättartekniken som i slutändan skapar en intressant äkthet. Det finns inga storslagna uppgörelser mellan Chiron och hans mamma. Det finns ingen sensmoral som berättar hur viktigt det är att våga vara den man är. Livet sker, och det är lätt att i retrospektiv reflektera över hur brutalt ofrivilligt allting kan kännas. Men det finns det något hoppfullt i hur kärlek skildras i Mooonlight. Den kanske inte övervinner livets villkor, men den kanske kan, åtminstone i ögonblick, göra det värt att fortsätta att tro det.
