Foto: Nordisk Film Distribution I filmen The Post skildrar Steven Spielberg hur tidningen The Washington Post navigerar mellan sina publicistiska ideal och hoten från den politiska makten. Meryl Streep spelar rollen som tidningens ägare.

Ett medryckande stycke mediehistoria

The Post
Regi: Stephen Spielberg
Royal, Filmstaden

Sommaren 1971 skakades Förenta staternas offentlighet av en politisk kris. Dagstidningarna The New York Times och The Washington Post började publicera hemligstämplad dokumentation om det pågående Vietnamkriget. I dokumenten – som kom att kallas The Pentagon Papers – framkom bland annat att försvarsexperter tidigt dömt ut USA:s möjlighet att vinna ett krig i Sydostasien. Det stod klart att fyra presidenter konsekvent hade ljugit om Vietnam. I Vita Huset rasade Richard Nixon och krävde att publiceringarna skulle stoppas. 

I filmen The Post
skildrar Steven Spielberg hur tidningen The Washington Post navigerar mellan sina publicistiska ideal och hoten från den politiska makten. Filmen sätter tidningens ägare Kay Graham (Meryl Streep) och chefredaktören Ben Bradlee (Tom Hanks) i fokus. Det är de som har att fatta de avgörande besluten när deras reportrar kommit över de dokument som The New York Times redan skrivit om. Ska de stå upp för demokratiska värden, eller ska de falla undan i ängslan för ekonomiska och juridiska konsekvenser?

Publicisten som samhällets räddare. Kanske är det en temperaturmätare på papperstidningens kris att Steven Spielbergs film om händelserna kring Washington Post och publiceringen kliver upp några trappsteg i den redaktionella hierarkin. En gång var det ju reportrarna som var de givna hjältarna. De grävande murvlarna var ideala rollmodeller i en tid då auktoriteter skulle ifrågasättas och hemligheter avslöjas.
Till exempel har ju just The Washington Post figurerat i dramadokumentära berättelser förr. Filmen Alla presidentens män – en av sin tids och alla tiders mest klassiska konspirationsthrillers – av Alan J. Pakula från 1976 tar vid där The Post slutar. Med hur journalistparet Bernstein och Woodward knäckte president Nixon och avslöjar inbrottet i demokraternas högkvarter Watergate. Även där finns Bradlee med som en (förvisso stödjande) bifigur, medan det är de två journalisterna som sätter sig själva på spel i kampen mot maktfullkomliga och svårfångade politiska strukturer.

I The Post är kontrahenterna desamma, Vita Huset och tidningen, men berättelsens temperament är radikalt annorlunda. Där hjältarna i Pakulas film en gång befann sig i ödsliga parkeringshus och på mörka bakgator, befinner sig Graham och Bradlee i eleganta salonger. Maktstrukturerna är desamma, men den spelplats där det förhandlas är en annan. Och där Pakulas film om Watergate skapade sin spänning med till synes konstlös realism, är Spielbergs estetik mer melodramatisk. Det är med sjudande känslor som striden om pressens och nationens frihet förs. Där patriotism nog skulle framstått som ett fult ord i den värld som Pakula byggde upp kring Bernstein och Woodward, är konstitutionen en självklar referenspunkt för Graham och Bradlee.
I en tid som vår då publicister som slåss för sina papperstidningars existens är det kanske rimligt att lyfta fram dem. För The Post är snarare tidningsromantik än journalistromantik. Scenerna från sätteri och på tryckpressar fylls av en sinnlighet som en gång var förbehållen skrivmaskiner. Och Meryl Streep är formidabel som hårt ansatt affärskvinna i en värld styrd av män. Spielbergs film är sammantaget ett ytterst medryckande stycke mediehistoria. Sedan går det förstås att fråga sig om den stora frågan med pentagondokumenten verkligen var att just amerikaner hade dött i onödan i ett hopplöst krig, och huruvida kriget hade varit mer berättigat i det fall en seger funnits inom räckhåll.