Foto: SF StudiosGustaf Skarsgård och Matias Varela spelar Shibbye och Persson i 438 dagar. ”De är inte bara hyggligt porträttlika utan de lyckas också gestalta huvudpersonerna på ett sätt som gör gränsen mellan naivitet och engagemang suddig.”

Utmärkt tolkning av Skarsgård och Varela

438 dagar
Regi: Jesper Ganslandt
Filmstaden, Royal

De traditionella medieplattformarna krisar, särskilt tidningarna, men den gamla hederliga Journalistens ställning tycks ännu stark. Vår samtids berättelser om journalistiska stordåd lånar tacksamt stoff till filmfiktionen. Snart kommer filmen om Hannes Råstams idoga arbete för att frikänna av den dömde seriemördaren Quick, och redan nu kan vi se filmen om reportern Martin Schibbyes och fotografen Johan Perssons långa vistelse i etiopisk fångenskap. Händelserna är välkända. Sommaren 2011 tog sig de två svenskarna in den stängda Ogaden-provinsen i Etiopien. De tog sig dit från grannlandet Somalia tillsammans med en grupp rebeller från befrielserörelsen ONLF. Deras mål var att på plats undersöka Lundin Petroleums verksamhet i området, en verksamhet som av flyktingar beskrivits som en förödande och våldsam rovdrift. Gruppen de färdades med fångades in av etiopisk militär. Persson och Schibbye fördes till huvudstaden Addis Abeba där de åtalades för terrorism. De dömdes till elva års fängelse. Efter över ett års vistelse i det fruktade fängelset Kality benådades de och kunde återvända hem.

Filmberättelser om sanningssökande journalistik brukar ofta gestalta själva grävandet. Vi ser reportrar leta i dunkla arkiv eller intervjua färgstarka informanter. Där finns kittlande hemliga möten med uppgiftslämnare, och så naturligtvis själva skrivandet. I 438 dagar ser vi inget av detta. De två svenskarna varken skriver eller fotograferar, snarare framställs de som ett par lite vilsna äventyrare. När de på knagglig engelska ska beskriva det uppdrag de tagit sig för med tycks de inte heller vara särskilt inlästa på ämnet Ogaden eller oljebolaget Lundin.Huruvida detta är en oavsiktlig effekt i Jesper Ganslandts regiarbete, eller ett uttryck för en medveten strävan att bygga in ett kritiskt drag i skildringen ska vara osagt. Dock finns en del i berättelsen som skulle kunna stärka en senare tolkning. Här finns tveklöst – mitt i journalisternas sanningslidelse och djupa engagemang – ett postkolonialt perspektiv. När vita europeiska äventyrslystna män söker sig till farligheter i länder på den afrikanska kontinenten finns där oavsett syfte alltid ett drag av pojkboksdröm. Det är som om Ganslandt i 438 dagar snarare vill förstärka än försvaga denna dimension i berättelsen om Schibbye och Persson. Men parallellt löper frågorna om demokrati och pressfrihet, och naturligtvis det in- och utrikesrikespolitiska svenska perspektivet. Sveriges utrikesminister vid tidpunkten, Carl Bildt, hade tidigare varit styrelseledamot i Lundin. Hans roll i den diplomatiska processen gestaltas närmast i parodins form av Philip Zandén. Det är lite onödigt skruvat. Bildts roll i berättelsen hade kunnat bli än mer laddad utan Zandéns överdrivet arroganta överklassfjams.

Då blir istället umbärandena
i det omänskliga fängelset och det kaos som Schibbye och Persson plötsligt befinner sig i filmens stora behållning. Gustaf Skarsgård och Matias Varela är utmärkta i huvudrollerna. De är inte bara hyggligt porträttlika utan de lyckas också gestalta huvudpersonerna på ett sätt som gör gränsen mellan naivitet och engagemang suddig. Det gör inte filmens ärende tydligare, men det stärker onekligen dess komplexitet.