Foto: Sandra GunnarssonDen 300 år gamla medicinen ”Hjärnes testamente” Nils-Otto Ahnfelt, forskare på institutionen för vetenskapshistoria och gästforskare på institutionen för läkemedelskemi smakar hemblanad teriak, medan Hjalmar Fors, docent i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet visar en flaska Hjärnes testamente från 1986 – ja den fanns faktiskt ända in på vår tid – men då utan huggorm i receptet.

Vill smaka på sin egen medicin

Går det att återskapa en 300 år gammal medicin idag? Och vad kan vi lära om historien och vetenskapen genom att härma hur man gjorde då? Forskarna Hjalmar Fors och Nils-Otto Ahnfelt håller på att färdigställa ”Hjärnes testamente” – en 1700-talsmedicin där bland annat bävergäll, myrra och lera ingår. Eventuellt snart tillgänglig på en flygplats nära dig.

Foto: Sandra GunnarssonTeriak – en blandning växtdelar, mineral och kryddor, som de båda forskarna blandat efter ett recept från 1600-talet. Teriak ansågs hjälpa mot ormbett och andra åkommor.

Foto: Sandra GunnarssonHjärnes testamente från 1986.

Det doftar kryddigt inne på kontoret i Engelska parken. På bordet står en burk med något brunt och kladdigt i. Jag får en tesked av den trögflytande vätskan… och det smakar som en blandning av sur lussekatt, beska droppar, hostmedicin från barndomen och lakrits-shots.

– Denna är blandad i oktober, vinet har oxiderat så den har blivit lite sur, säger Nils-Otto Ahnfelt, forskare på institutionen för vetenskapshistoria och gästforskare på institutionen för läkemedelskemi.

Vad jag fått smaka på är en variant av ”teriak”– en blandning med 70 olika ingredienser, däribland örter och växtdelar så som saffran, myrra, aloe och kinesisk rabarberrot. Teriak användes redan under antiken som universalmedicin och ansågs framförallt fungera som serum mot ormbett. I burken saknas fortfarande vissa ingredienser för att receptet, som är från 1600-talet med anor från antiken, ska bli komplett – lera från Grekland, bävergäll och opium till exempel. Och så den kanske mest speciella ingrediensen: grillat huggormskött. Svårt att få tag på eftersom huggorm är fridlyst i Sverige.

– Det ska ju vara rätt sorts ormkött också, från unga ormar som fångas på försommaren, säger Nils Otto Ahnfelt.

Häxkonst? Nej, det
var vetenskapshistorikern Hjalmar Fors som tog initiativ till projektet för drygt två år sedan. Han hade börjat intressera sig för farmacins historia, men saknade den praktiska kompetensen.

– Genom att endast studera litteratur inom farmaci kommer man inte så långt. Men när man väl har substanserna i sina händer öppnar sig en hel värld, säger Hjalmar Fors, docent i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet och förstebibliotekarie på Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet.
  
Tur då att Nils-Otto Ahnfelt, efter en lång karriär som disputerad apotekare och forskningschef inom läkemedelsbranschen, börjat läsa idéhistoria, kom i kontakt med Hjalmar Fors och var intresserad av att hoppa på projektet. Tillsammans sökte de pengar från Riksbankens jubileumsfond, fick medel och kunde dra igång sin forskning.

Projektet är tvärvetenskapligt och brett, men handlar i huvudsak om återskapa medicinen Hjärnes testamente – en blandning av 10 olika växter, sprit och ovan nämnda teriak. Genom att använda sig av experimentell vetenskapshistoria hoppas de kunna få mer inblick i hur handelsnätverken såg ut och hur apotekarna arbetade under den här tiden, vilka effekter de olika substanserna ansågs ha och hur den kunskapen omtolkades under resan till Sverige.

Det ursprungliga receptet skapades
av Urban Hjärne, som var en av Sveriges mest kända läkare under de sista decennierna av 1600-talet och början av 1700-talet, eller två av hans söner. De tog fram en medicin som skulle hjälpa mot allt och ge längre liv – Hjärnes testamente.

– Ett elixir med rabarberrot som skulle ge förlängt liv… det låter som något ur Harry Potter, men sätter man in substanserna i sitt sammanhang så var det ingen konstig medicin. Den innehöll standardsubstanser, vanliga vid den här tiden, säger Hjalmar Fors.

Hjärne och hans söner spred medicinen på 1700-talet, den blev populär bland apotekarna och fortsatte säljas på apotek i Sverige ända in på 1970-talet – om än i något modifierad form. Även idag finns liknande ”läkemedel” att köpa på hälsokostbutiker runt om i världen under namnet ”Swedish Bitters”.

– Medicinen har levt vidare. De här två olika flaskorna har mina döttrar köpt, en från Barbados och den andra ifrån Australien, säger Nils-Otto Ahnfelt.

Substanserna i båda överensstämmer till stor del med ingredienserna Hjärnes testamente. På innehållsförteckningen anges bland annat ingrediensen ”snake root”, vilket antagligen kan ses som en omtolkning av ursprunget som ju innehöll riktigt huggormskött, menar Hjalmar Fors.

Till skillnad från idag
då man använder en aktiv substans för att behandla en åkomma, var dåtidens medicinska kultur lite mer som en förkylningskur är idag – ju mer ingefära, citron, vitlök och honung – desto bättre. En teriak med 70 ingredienser ansågs vara en väldigt potent medicin. Det krävdes dock ett stort internationellt nätverk för att få tag på alla ingredienser, vilket ledde till att dessa mediciner blev dyra och föremål för lyxkonsumtion. Fattiga människor fick medicin gjord på nässlor och träck (ja, bajs). Medan de rika åt teriak på kinesisk rabarber och myrra.

– Hade vi levt för 300 år sedan hade vi köpt ”teriak” från Venedig. Det var en symbol för lyxkonsumtion, precis som en fin flaska whisky är idag, säger Hjalmar Fors.
Lyxigt, men det krävdes även kunskap för att blanda teriaken rätt. För dåtidens apotekare gällde det att kunna sina substanser, veta hur de skulle hanteras, vad de kunde ersättas med och hur de skulle blandas för att få önskad effekt och smak.

– Vår kultur idag är fokuserad på syn. Men för den tidiga moderna människan var smak och doft betydligt viktigare. Och det kan vi få fram genom att hantera deras föremål på deras sätt, säger Hjalmar Fors.

Dåtidens farmaci var ett hantverk, inte helt olik exempelvis brödbakning. Hjalmar Fors menar att studier av den gamla medicintillverkningen kan lära oss vikten av ”gesternas kunskap” – kroppskontroll, smak och doft spelade stor roll. Att denna kunskap varit viktig glöms lätt bort när man tänker på vetenskap och läkemedel. Intresse för ”gesternas kunskap” har dock vunnit mark inom andra hantverksområden.

– Hantverksprocesser och förmågan att kontrollera sin kropp och har ju fått en väldigt hög status idag i och med hipsterkulturen. Det är nog därför folk har lätt att intressera sig för vår forskning. När jag berättade om svenska 1700-talskemister i ett annat projekt satt folk och gäspade, men det gör de inte nu, säger Hjalmar Fors.

Idag är den gamla västerländska medicinen i princip utfasad. Men finns det då någonting i Hjärnes testamente som faktiskt kan ha medicinsk effekt på hälsan? Nils-Otto Ahnfelt berättar att många av ingredienserna som ingår i ”medicinen” har farmakologiska egenskaper…

– …men, nej någon klinisk studie är svår att genomföra eftersom det är svårt att bevisa att de har effekt på någon sjukdom. Sen är ju även svårt att standardisera växterna, de har ju olika egenskaper beroende på när och var de skördas och hur de hanteras.

Däremot har man gjort andra analyser av de olika blandningarna, bland annat en ”doftanalys” på Swedish Match laboratorium samt en studie där man undersökt vad som händer i en ”teriak” med 70 olika ingredienser om de blandas samman och lagras – precis som det gamla receptet anger att man ska göra. Nils-Otto Ahnfelt visar en bild från analysen. Det blir tydligt att summan är större än delarna som ingår.

– I de 70 ingredienserna kan man med den här metoden se runt 3 000 olika ämnen som både fanns där från början och som har bildats. Så det är otroligt komplex kemi.

En bitter smak av teriak hänger kvar i munnen under hela intervjun – en smak som kanske kommer att bli tillgänglig även för andra. Som ett kommersiellt sidoprojekt håller de båda forskarna nämligen på att sälja in Hjärnes testamente som spritsmak. Här gäller det att rida på vågen av ökat intresse för hantverksprocesser!

– Förhoppningsvis får vi ut Hjärnes testamente på alla flygplatser i hela världen, skojar Hjalmar Fors.