Foto: Sandra GunnarssonI renrummet arbetar Magdalena Bus, post doc med tänderna och benbitarna från Vasaskeppets besättning. Hit får vi inte gå in utan skyddskläder då proverna kan bli kontaminerade av vårt eget DNA. Marie Allen, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi berättar att man bland annat försöker ta reda på hur besättningsmedlemmarna såg ut.

Genvägen mellan då och nu

Med hjälp av två stycken 500 år gamla hårstrån från Carolina Rediviva kunde Marie Allen och hennes forskargrupp identifiera Nicolaus Copernicus skelett. Ergo har träffat professorn vars DNA-analyser både används för att lösa historiska gåtor och klara upp kalla fall.

Foto: Sandra GunnarssonTänderna från Vasaskeppets besättning krossas och ska läggas i en lösning som frisätter DNA:t. Sedan flyttas DNA:t till en lösning med enzymer som kopierar DNA, en process som liknar det som sker naturligt vid celldelning. Syftet är att få fram fler kopior av det DNA som ska avläsas. Därefter sker DNA-sekvensering där man läser av ordningen på byggstenarna (G, A, T och C) för att få fram en profil. – Sedan kommer den roligaste delen, att titta på profilen och se om den stämmer överens med referensmaterialet eller inte, säger Marie Allen.

Intresserad?

På Uppsala universitet finns ett masterprogram i forensisk vetenskap. Här kan du läsa mer.

Vi går upp några våningar på BMC och kommer fram till ett renrum. Hit får vi inte gå in utan skyddskläder och munskydd. Proverna kan bli kontaminerade så vi stannar på utsidan. Forskaren Magdalena Bus på insidan visar upp de krossade tänderna som gruppen håller på att analysera. De kommer från besättningen som förliste med Vasaskeppet. När fartyget bärgades följde ett antal skelett med, men vissa låg sammanblandade och det var svårt att skilja dem åt.

– Vi försöker hjälpa Vasamuseet att ta reda på vilka skelettdelar som hör ihop, hur många individer som fanns med vid bärgningen och om de var släkt med varandra eller inte. Vi hoppas också kunna ta reda på hur de såg ut genom att analysera varianter i de gener som styr hår- och ögonfärg, förklarar Marie Allen, professor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet.

Hennes forskning går ut på att förbättra kriminaltekniska DNA-analyser, göra det möjligt att få fram profiler med hjälp av mindre mängd spår. För att testa om deras metoder fungerar brukar de analysera historiska material där DNA:t kan vara skadat eller finnas i mycket liten mängd – som till exempel i ben och tänder som legat i vatten i 333 år.

Ett tidigare avslutat projekt rörde ett skelett som forskare i Polen trodde var Nicolaus Copernicus – men de var inte säkra.

– Problemet var att de inte hade något referensmaterial, då de inte hittade några kända levande släktingar till honom. Två forskare i Uppsala började då fundera kring Copernicus böcker, ett krigsbyte som finns här i Uppsala, på Carolina och Gustavianium. I en kalender som man visste att Copernicus hade använt hittade man nio stycken hårstrån.

Marie Allen och hennes team kunde efter analys konstatera att två av stråna gav profiler som inte stämde, men från två andra strån fick man faktiskt match med DNA från skelettet i Polen.

– Vi blev väldigt glada när vi såg att våra metoder kunde fungera på så pass gamla hårstrån. Arkeologisk data, en ansiktsrekonstruktion och vår analys tyder på att det sannolikt är hans skelett som hittats i Polen.

I så pass gamla prover som i exemplet med hårstråna är det svårt att hitta kärn-DNA, analysen ovan bygger därför på mitokondrie-DNA. Marie Allen förklarar skillnaden:

– Kärn-DNA finns i cellkärnan, ärvs från båda föräldrarna och påverkar våra egenskaper. Mitokondrie-DNA finns i mitokondrien, cellens energikraftverk, och ärvs endast på mödernet. I en familj har därför mamman och alla hennes barn samma mitokondrie-DNA-profil, förklarar hon.

På grund av att flera personer som är släkt kan ha samma DNA-profil, är bevisvärdet relativt lågt och därför behövs ytterligare indicier för att knyta en person till ett brott. En fördel med mitokondrie-DNA är dock att det finns runt 1 000 kopior per cell, till skillnad från kärn-DNA som endast finns i två kopior per cell.

– I teorin räcker det därför med mindre än en cell i ett spår för att få fram en profil av mitokondrie-DNA.

Tack vare de numera mycket känsliga metoderna för DNA-analys har Marie Allen och hennes grupp fått utföra många analyser åt polisen. Ofta handlar det om så kallade kalla fall.

– Nyligen hjälpte vi till vid utredningen av ett mord som begicks 1988 och som varit olöst fram tills för något år sedan.

Fallet rörde en medelålders man som blivit mördad i sin lägenhet. Nya vittnesuppgifter som kom in fick polisen att misstänka ett äldre par. Men båda nekade till att de hade varit på platsen. Marie Allen och hennes grupp analyserade en mitokondrie-DNA på en damklocka som man hade hittat vid den mördade mannen.

– På klockan fanns kontaktspår i form av hudceller som gjorde att vi kunde knyta kvinnan till platsen. I offrets hand fanns hårstrån vars DNA stämde överens med kvinnans make. Efter denna, och annan bevisning erkände paret att de hade varit där och att det var mannen som hade begått mordet.

Det är inte alltid man har en misstänkt gärningsman som i fallet ovan. Marie Allen berättar om ny forskning som ska göra det möjligt att ringa in okänd gärningsman på annat vis. Normalt analyseras endast variabla regioner mellan gener i arvsmassan, men här analyseras varianter i olika gener som styr utseende. Tanken är att man utifrån ett spår som hittas på en brottsplats, ska kunna förutspå vad personen exempelvis har för ögonfärg, hudfärg och hårfärg.

– Det ger en möjlighet att ge polisen spaningsinformation i brottsutredningar där det inte finns någon misstänkt. De får en slags biologisk fantombild.