Symbolik som kryper under huden

Tro, hopp och kärlek
Upplandsmuseet
13/5 - 14/1

Foto: Sjöhistoriska museets arkiv"Att visa upp bilder på kroppen kunde ge viktiga ledtrådar till ens personliga åsikter och tankar. "

Jag tänkte inleda med en personlig anekdot: första gången jag tatuerade mig gjorde jag 41 stycken på en gång. Det bör tilläggas att min tatuering (eller kanske, mina tatueringar) består av 41 tunna linjer, runt 20 på varje underarm. Det var lika lätt att boka tid som att boka ett frisörbesök.
Jag, som ’aldrig skulle tatuera mig’, lade mig under nålen i höstas. Jag fick mersmak.
Jag har lovat mig själv att vänta med nästa i alla fall tio månader, för då kan jag lämna blod i sommar. Och så var det den där lilla detaljen med att en tatuering, det är bläck under huden som sitter där det sitter när nålen gjort sitt. Fast det tänker vi inte lika mycket på idag.

Upplandsmuseets utställning
Tro, hopp och kärlek är koncentrerad till ett halvt våningsplan och fokuserar på sjömanstatueringar. De röda väggarna pryds av citat, fotografier, kuriosa och berättelser från svunna tider. Detta vävs samman med nutida ansikten som delar med sig av de berättelser de bär på sitt skinn. Jag som besökare sugs in i rummet, direkt nyfiken på bilderna, både fotografier och teckningar.
Att visa tatueringar, som i sig har varit lite förbjudet och tabu, är ett listigt sätt att göra museibesök lite mer spännande. Besökaren får se teckningar av stora skepp, av nakna pinuppor och motiv med titeln ‘Mannens ruin’. Att visa upp bilder på kroppen kunde ge viktiga ledtrådar till ens personliga åsikter och tankar. Tanken på att det kanske var lättare att nåla in en bild på huden än att faktiskt verbalt berätta om till exempel sexuella preferenser är en bitterljuv påminnelse om hur mycket västvärlden förändrats på två hundra år.
Även om Tro, hopp och kärlek nästan enbart tar upp sjömanstatueringar av den gamla skolan lyckas utställningen förmedla att vi kan smycka våra kroppar av många anledningar. Ett minne, en påminnelse. Ett meddelande både utåt och inåt. En icke-verbal kommunikation.

En del av utställningen
visar tatueringar och tankar från den relativa samtiden. Old school-stilen – med tjocka linjer, skarpa skuggor och färger som rött, svart och blått – är fortfarande populär hos många, trots att långt ifrån alla som väljer ett klassiskt motiv laddar det med samma betydelse som förr i tiden. Här skulle jag kunna använda det trendiga ordet appropriering, men jag underkänner inte valet av ett visst motiv om den tatueringssugnes enda argument är att personen finner det estetiskt tilltalande. Vi lär fortsätta beröras av vissa bilder, samt känna viljan att smycka våra kroppar, då som nu. Det är lika mänskligt som behovet att kommunicera. Tro, hopp och kärlek verkar gå på samma spår, och berättar med en öppen vänlighet.

Emellertid blir det spretigt
. Jag undrar om Upplandsmuseet och Sjöhistoriska har funderat över sin målgrupp. Vem är den tänka besökaren? Fastän jag själv är ung, hyfsat alternativ och numer tatuerad vet jag inte om textens format och formulering fungerar optimalt för mig.
Många bilder och mycket text innebär även väldigt mycket information på liten yta och jag undrar om utställningen inte skulle ha gynnats av att äga rum i en större lokal. Det känns som att den skulle må bra av att ‘andas ut’. Dock lämnar jag Upplandsmuseet inspirerad och berörd av alla som delat med sig av berättelserna de bär på sina kroppar. I en tid då moderniseringens teknologisering, digitalisering och globalisering är ett faktum vill vi mer än någonsin göra avtryck och uttryck som individer. Kan lite bläck under huden berätta något om vår syn på identitet och jaget i andras ögon, och kanske till och med om hur vi ser på begreppet tid?