Är jag beredd att gå i döden för din rätt att pissa på herrarnas?

Foto: Lina SvenskJonathan Schiess läser juridik och frilansar för Ergo.

Jag har skrivkramp. Jag tror den bygger på att jag just nu inte känner någon lust att tycka något, eftersom alla andra tycker och jag inte vill bli ännu en tyckare. Jag känner mig som en urtrist nihilist som, till skillnad från hur jag upplever den här ”hypernyanseringen”, ser det som sitt främsta verktyg. Nihilisten säger: ”Allt går att reducera till ingenting, därför betyder alla åsikter om allting ingenting.”

Ett exempel:
För några dagar sen bevittnade jag ett tjafs mellan ett par tjejer och en krogvakt här i Uppsala. Orsaken var att tjejerna hade gått in på killtoan för att kissa. De började skälla ut vakten som hade kastat ut dem och kallade honom för jävla idiot. Att de gått in på killtoan visade sig vara ett statement:
"Könsuppdelning på offentliga toaletter är en jävligt dålig grej. Våra biologiska kön kanske säger att vi är tjejer (vilket du inte heller säkert kan veta), men du [läs vakt] vet inte vilka vi är och hur vi identifierar oss."

Först blev jag irriterad. Jag tänkte att det är en sån usel strategi att, i det lilla och i en enskild situation, ställa en vakt till svars för en samhällsinställning till könsuppdelade toaletter. Vakten gör sitt
jobb, som förvisso är ett uttryck för samhällssynen på separata toaletter, men som han knappast kan hållas ansvarig för att upprätthåll. Eller? Här skulle man kunna klämma in ett resonemang om hur farligt det är att bortse från vaktens personliga ansvar om man reducerar dennes roll, i upprätthållandet av kulturen, till en isolerad, inflytelselös del i ett större ondskefullt, nästan metafysiskt maskineri (jfr. Hannah Arendts teori om ”den banala ondskan”, att nazistledare i grunden var byråkrater som i grunden inte var ”onda” utan bara utgjorde en länk i en oöverskådlig kedja av folkmord och annan grymhet). 
Hur som helst, vakten försvarade sig med att det är respektlöst att gå in på en toalett som är avsedd för killar och att tjejerna inte bara kan gå in där för att de tycker att världen borde se ut så.

Då tänkte jag att civil olydnad kan vara en bra grej. Vad kan man göra när man inte känner att man har makt att förändra uppfattade strukturer i grunden? Man söker en situation - en sfär - där man känner att man har kontroll, och attackerar den sfären med alla sina teorier och idéer och försöker förändra strukturerna i grunden genom den lilla sfär man har möjlighet att påverka. Hur kränkt kan en kille egentligen bli av att några tjejer går in och kissar på killtoan?

Men jag får också en stark känsla av att tjejernas utgångspunkt är att problemet är män, snarare än strukturerna under vilka de menar att vi lever. Män delar upp toaletter. Män vill separera därför att det kvinnliga könet är något fult. Män styr allt. Och då blir jag irriterad igen. Den exkluderande, anklagande retoriken som förstör så mycket för den feministiska kampen. Eller gör den det? Blir jag inte bara ännu en som schabloniserar feminismens nyanser och förändringspotential?

Men sen fick jag ett starkt behov av att fråga: "Om några killar hade gått in på tjejtoan och alla tjejer i rummet hade blivit arga; hade ni då försvarat killarnas rätt att använda tjejtoan? Om ni på riktigt söker er till en könsneutral nollpunkt, där alla idéer om könsuppdelning på toaletter är upplösta, är inte det enda rätta [läs konsekventa] att - i den här sfären som ni befinner er i och vill påverka här och nu - också står upp för killars rätt att kissa på valfri toalett?"

Kanske hade de svarat "nej" på den frågan. Kanske "ja". Beroende (kanske) på vad de anser är den ontologiska utgångspunkten för det maktasymmetriska förhållandet som finns mellan kvinnor och män i samhället.

Och efter den tanken kommer jag inte längre. Allt i mig som skavde när jag funderade på krogtjafset är borta. Kvar finns bara spekulationer kring andras intentioner. Kvar finns bara en grundinställning som säger att de flesta ändå vill väl och att vi alla egentligen strävar efter en nollpunkt, en utopi som saknar momentum, där behovet av att aktivt förverkliga sig själv inte existerar därför att självförverkligandet sker kontinuerligt och naturligt genom livsvillkoren såsom vi slutligt konstruerat dem.

Passiviserandet av mig själv, och min egentliga övertygelse om att det är viktigt att ta ställning, kan man nog skylla på vintern och mörkret. Men kanske är mitt verkliga tankefel, i den här temporära men likafullt uppgivna inställning till att ha en åsikt, att jag separerar mig själv från resten av mänskligheten, som om tiden i sig kommer att lösa allting. Så är det ju inte. Det är vi som löser allting, vi som pratar med varandra, som just vågar ändra åsikt, som ifrågasätter oss själva, våra (van)föreställningar om andra, vi som vågar utmana toalettnormer.

Jag vill kunna pissa på doftblocken som finns spridda längs pissoarens ränna utan att en tjej ser det. There, I said it. Free at last!