Män som älskar att kasta paj på kvinnor

Leonidas Aretakis har en kandidatexamen i idé- och lärdomshistora, och har nu siktet inställt på en master i statskunskap. På fritiden lirar han fotboll, gillar film och läser allt han kommer över. Under våren kommenterar han aktuella händelser för Ergos räkning.

Kvinnosaksfrågan debatteras flitigt, både i Sverige och i USA. De amerikanska republikanernas starka ställningstaganden i frågor om abort och preventivmedel har till och med kallats för ett ”Krig mot kvinnan”. Trots framväxten av en mansrörelse i Sverige så behöver vi nog inte kalla den svenska feminismdebatten för ett krig och som Maria Svedland bli politiskt deprimerade. Den påminner snarare om slutscenen i Helan & Halvan-filmen ”Battle of the Century”: Allt är svartvitt, alla missförstår varandra, och pajerna flyger åt alla håll.

När den antifeministiske debattören Pär Ström nyligen besökte Uppsala dök många feminister upp för att bemöta hans argument. Trots att han uppmanar till vetenskaplighet så ägnar han sig själv åt selektiv användning av statistik och tar till tvivelaktiga källor. Slutsatserna har därför kunnat bemötas tämligen enkelt, exempelvis av ett gäng nationalekonomer i Ekonomisk debatt. Men om man kisar lite och bara synar konturerna så dyker även intressanta logiska motsägelser upp i hans argumentation.

Till exempel menar Ström att genusvetenskapen och feminismen är ovetenskapliga, då de påtalar ett strukturellt förtryck av kvinnan. Eventuella skillnader mellan könens roll i samhället bör i stället förklaras biologiskt. Ändå hävdar Pär Ström i andra sammanhang att det finns ett förtryck av männen. Det är alltså oklart om Pär Ström anser att det finns normstrukturer i samhället eller inte.

Vidare så menar Ström att båda könen lika ofta misshandlar sin partner i hemmet. Detta stämmer nu inte, men låt oss för sakens skull anta att det gör det. Denna idé går emot hans påstående att män av biologin är mer aggressivt lagda, medan kvinnor är mer empatiska. Hur kommer det sig att kvinnor slår och förtrycker män om nu biologin har så stor betydelse för vårt beteende? Man påminns om Freuds berömda anekdot från Drömtydning – om grannen som lämnat tillbaka en trasig kruka och desperat försöker förklara sig: ”För det första hade han lämnat tillbaka krukan i oskadat skick, för det andra var den redan sprucken då han lånade den och för det tredje hade han aldrig lånat någon kruka av grannen.”

Den för mansrörelsen
så förhatliga konstruktivismen, som ser könsidentiteter som socialt konstruerade, ifrågasätter inte att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Den betydelse som biologin har för våra roller i samhället är dock föränderlig. Från att ha varit förpassad till hemmets innersta vrå är nu kvinnan i delar av världen en politiskt handlande varelse. Hur skulle biologin kunna förklara denna förändring?
Men låt oss lägga ned pajerna och fundera på om det i virrvarret finns några korn av sanning som förtjänar ett bättre öde. Otvetydigt är det så. När Ström till exempel kritiserade praktiken att låta kvinnor och barn lämna fartyg först så var Gudrun Schyman snabb att hålla med – och förklarade saken med den patriarkala föreställning om det speciella bandet mellan mor och barn. Frågan blossar intressant nog upp just 100 år efter att Titanic sjunkit, och visar på att de båda sidorna i debatten trots allt har en del gemensamt.
Och visst drabbar krig män oerhört hårt, något som Pär Ström ofta lyfter som ett argument för att visa på mansförtrycket. Hans polemiska rubrik ”Dödsorsak: Man” är plågsamt uppenbar i situationer där männen sållas ut och dödas medan kvinnor och barn blir flyktingar, såsom i Srebrenica 1995. På grund av patriarkala normer definieras män som soldater och inte som civila, och måste därför dödas. (Att Ström gör detta för att underminera kampanjen ”Dödsorsak: Kvinna” är däremot lite lätt sorgligt.)
Vi kan här till Ströms argument lägga till att män även i vardagen begränsas av genusordningen. Vi förväntas hålla oss borta från kramar såvida de inte dämpas med ett ironiskt ”kom här grabben”, och att hålla hand eller gråta i varandras famn är så tabubelagt att man får gåshud bara av att skriva det.
Så även om mannen över hela världen har en strukturellt överordnad position när det gäller ekonomisk och politisk makt – något som mansrörelsen måste erkänna om de vill bli tagna på allvar – så kan båda könen begränsas av genusordningen. Att vara feminist som man är därför inget konstigt. Om mansrörelsen, med Pär Ström i spetsen, verkligen vill ändra på något och inte bara kasta bakverk så bör de ta hjälp av genusvetenskapens forskning om maskulinitet. Den visar att ingen föds till krigare. Från det att vi är barn får vi lära oss vad som är maskulint och vad som är feminint, och när vi väl gör lumpen blir vi drillade dag ut och dag in för att lära oss att lyda order och skjuta utan att blinka.

Mansrörelsen har ofta gått till storms mot utpekandet av män som naturliga våldsverkare. De är också i hemlighet fullt medvetna om kulturens betydelse för identiteter, vilket uppståndelsen kring Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet visar. Om de vågar utforska dessa tendenser vidare i lugn och ro så kanske de en dag kommer ut ur garderoben som fullfjädrade feminister. Feminismen måste å sin sida fortsätta ta frågorna om maskulinitetens begränsningar för män på allvar och inte vifta bort allt som gnäll från kränkta vita män. Då riskerar den nämligen att förminska genuina frågor som bara feminismen kan besvara.

Läs gärna mer om debatten på Ergos webbsida, www.ergo.nu